5-år av enorm kärlek

Grattis min underbara dotter!

Tack för att vi fick dig min älskade Malva. Du kom först av våra underbara tre❤️❤️❤️  

Jag minns det så väl: Första graviditeten, första förlossningen, första dagarna av chock, lyckorus och glädje. 

Vi, din mamma och pappa låg länge på varsin sida om dig och tittade, beundrade och berusades av lycka, kärlek och ansvar. Du var så välkommen efter, en för oss, lång tid av försök. Jag glömmer aldrig den där dagen då jag ringde fertilitets-avdelningen på USÖ i Örebro. Jag var så ledsen, rädd och skamsen. Jo jag skämdes över samtalet. Skämdes över att jag inte lyckats bli gravid på egen hand. 

I andra änden av telefonen hörde jag en ängels röst, som tröstade och sa så snälla saker. Jag minns hur hon sa, att ibland har det räckt för par att ringa hit. 3 av 4 som anmäler sig, blir gravida innan första mötet (det var en ganska lång kö-tid detta år). Hon var så övertygande att det kunde bli så för mig/oss att jag nästan trodde på henne. Ett par veckor efter skulle vi på fest hos syrran, visade det sig att hon hade rätt. 

Jag hade tagit många många graviditets-tester för att se om jag var gravid. Jag hade till och med beställt billigare stickor från nätet, för att det blev så dyrt. 

Vi hade slutat titta på resultatet  tillsammans, för det var helt enkelt för smärtsamt. 

Jag la ifrån mig stickan på handfatet. Började klä på mig, tittade som hastigast på stickan, som redan visade ett resultat: två streck. Två streck? Hur var det nu? Ett streck inget barn, två sträck?! Jag fattade inte. Fortsatte klä på mig. Jag ropade samtidigt efter Johan, och frågade -hur var det nu igen med dessa stickor? Vad betydde två sträck? -TVÅ streck! Sa johan. Han tittade på beskrivningen på förpackningen, och utan att säga nåt när han tittade på mig, så förstod jag. Vi var gravida! Gravida med vår fina Malva. 

Det var en lååååång och smärtsam förlossning, så när hon äntligen kom ut strax efter 5, denna lördagsmorgon, grät vi av lycka tillsammans jag och Johan❤️

Idag ska vi fira 5 år av kärlek med vår fina dotter. Jag känner mig så stolt och lycklig. Jag njuter av känslan och ska hålla kvar i den så länge jag kan. Jag ska fortsätta tänka positivt och inte låta smärtan i kroppen ta ner mig. Jag börjar bli så bra på det, så bra att min ryggsmärta, som jag med största sannolikhet alltid kommer få leva med, nästan glöms bort, nästan försvinner. 

Nu måste jag nog sova lite, för vi lär upp med tuppen för att sjunga för 5-åringen. 

KRAM