Först på plats

Här kommer helg-läsningen:) Sann upplevelse ur mitt liv, nr 4.

Först på plats

Året var 2003,  och jag tror det var i slutet på november, jag hade jobbat i Stockholm och var på väg hem i en hyrbil. Jag satt och diggade musik för fullt och försökte skaka av mig en mycket irriterande känsla -Hur kunde jag ha glömt mobilen hemma!!?? Hela arbetsdagen blev konstig, ingen kunde komma i kontakt med mig eller jag ringa ut. Jag jobbade som arbetsledare på vägprojekt, så telefonen brukade gå varm om dagarna. Ok, jag var visserligen på tjänsteresa denna dag och satt i möte hela dagen, vilket "mina gubbar" visste om, försökte jag intala mig själv, men det störde mig ändå hela dagen, och jag kunde inte slappna av. Jag hade aldrig glömt den tidigare, så jag var ganska förvånad över att det hade hänt och grämde mig ordentligt över detta misslyckande…fan.

Jag upptäckte att jag glömt mobilen, när jag satt i bilen på motorvägen mot Stockholm. Direkt blev jag orolig och tänkte att jag säkert skulle åka av vägen eller typ få motorstop och verkligen behöva telefonen…det var riktigt halt ute. Jag tittade på bensinmätaren, men den var full, men tyvärr hade jag sett ett par bilar som halkat av vägen och stod i diket, så det kändes nu extra oroligt. -Tur att jag bestämde mig för att ta i extra med tid och åka så tidigt som 5.30 hemifrån. Mötet började kl.09..00, så jag kunde med gott samvete sakta ner och köra 80-90 km/tim på motorvägen. Jag tog mig fram och var i god tid till mötet.

Vägen tillbaka hem.
Inte långt kvar nu, tänkte jag när jag såg skylten att rastplatsen Björnfallet låg några kilometer bort.
Det är mörkt. Jag hade ingen bil framför eller bakom mig. Jag slog på helljuset, som räddade mig nästa sekund där efter, om det ens var en sekund. För från ingenstans ser jag i samma körfält baken på en liten bil som kört in i en stor långtradare. Jag kom ganska fort, tror jag höll runt 100km/tim för vägen var saltat och det upplevdes inte lika halt som på morgonen. Jag bromsade in hårt, men fick liksom inte stop på bilen förrän jag svängde ut på körfältet till vänster. Jag krockar!!!Jag dör! Bilder av Johan och min familj dök upp, men jag klarade mig undan. Tack gode gud. Jag är inte direkt religiös, men just då tackade jag någon högre makt att jag klarade att parera bilen precis åt sidan, utan att köra av vägen, men framförallt in i den redan krockade bilen!

Vad hade egentligen hänt!? Jag stod stilla någon kort sekund, men valde sen att köra undan bilen så att den inte skulle stå i vägen.  Jag ställde bilen lite mer framför långtradaren. Mina tankar gick till personen, eller personerna i den lilla röda bilen. Måtte de ha överlevt, men jag tyckte den såg helt demolerad ut. En av de många tankarna som for runt i huvudet var: varför stod lastbilen på halva körfältet?
Jag gick sen snabbt ut ur bilen, med skakiga ben. Uch..jag kunde ha kört in i den där bilen…tänk om jag inte slagit på helljusen…jag tittade upp mot lastbilens förarsäte. Jag såg att föraren satt där, helt stilla? Hade han skadad sig, nej det rimmade inte. Konstigt tänkte jag och bankade på hans dörr och han öppnade. - Har du ringt 112? skriker jag - jag har nämligen ingen mobil!! Jag såg en blek man med tom blick. Han verkade inte vilja svara, jag skrek därför igen- men för helvete, har du en telefon? kan du ringa 112!? De kanske är döda där bak i bilen!? Då reagerade han och mumlade något som jag tolkade "jag ska ringa", sen sprang jag fort fram till bilen. Hjärtat slutade nästan slå, för jag visste ju inte vad jag skulle få se. Jag förberedda mig mentalt på det värsta. Malin de kan vara döda, men du fixar detta, sa min tankar, du måste dit och kolla. Någon kan behöva din hjälp. Jag närmade mig bilen, och på håll såg jag att det rörde sig i framsätet. En av två rörde sig, skönt, tänkte jag.

Framme i bilen satt en äldre dam som försökte hjälpa sin man som verkade blöda från huvudet eller ansiktet. -Hej, sa jag med torr och skrämd röst. Hjärtat bultade hårt under jackan och min andning var ansträngd. -Behöver ni hjälp? frågade jag och visste svaret. Klart de behövde hjälp, men vad säger man som inledningsfras i ett sådant läge? Tanten tittade bara på mig, hon blödde också, och såg chockad ut men såg mer levande ut än mannen på andra sidan. -Ni måste ut ur bilen sa jag, det kan komma fler bilar bakom, jag höll på att köra in i er! Tror du att du kan gå ur bilen? Samtidigt drar jag i dörren som såg hel ut, men huven på bilen var mos. Tanten gick sakta ur bilen, och säger upprepande: -den bara stod där, den bara stod där….sen började hon prata om sin handväska. Hon är chockad tänkte jag. Fokus på hennes man nu. De måste precis ha kört in i lastbilen, som verkade ha stannat på motorvägen av någon anledning innan de körde in i lastbilen…eller, inte kan han väl bara stannat där precis efter ett krön och ha halva fordonet på körbanan!? Jag springer runt till andra sidan, för jag förstår att hennes man är illa där an. Jag försöker öppna hans dörr, men det går inte på första försöket. Jag tar i, och då öppnar sig dörren. -Hör du mig? Hallå? frågade jag, -är du vaken? Jag tar min hand och lägger den på hans axel. Mannen är framåtlutad och har sina händer i ansiktet. Till svar får jag bara nån grymtning. Jag letar i fickan och hittar lite papper, fan tänker jag. Jag hade ingen mobil, ingen varselväst,och nu..inget mer än en liten bit papper! Jag skäms, och jag som jobbade vid vägen. jag har ju alltid annars med sådana nödvändigheter! Galet tänkte jag.
Jag ser att han sitter klämd vid benen, så jag kommer inte få ut honom, men jag behöver stoppa blödningen, så jag går runt på andra sidan igen, och sätter mig bredvid mannen för att få bättre möjlighet till det. Han kunde röra sig lite, han höll sin händer mot huvudet. Jag försökte se var han blödde, men det är så mörkt att det är svårt att se. Jag sträckte mig mot honom och kände lite försiktigt med handen. Då såg jag hur det rann blod från huvudet. Det lilla pappret räckte inte,  så jag tog min ena handske och la den som ett tryckförband. Det bådar ju gått att han orkade hålla upp sina händer tänkte jag, men i samma stund föll de ner och jag såg att han nästan tuppade av. Jag höll i hans överkropp med händerna och försökte trycka bak honom mot sätet. Tungt. Jag lyckades till slut få hans stolsrygg att luta mer bakåt också, för hans kropp ville bara falla framåt. Då börjar tanten utanför skrika att hon vill ha sin handväska och bilen började pysa och ryka framme i den hoptryckta huven. Jag blev orolig, och fick tankar som: kanske kommer det börja brinna? jag måste få ut honom, men tänk om han blir mer skadad av det? han kanske blir förlamad, och då är det mitt fel!? Alla konstiga bilder dök upp i huvudet på mig, filmer som jag sett och bilar som exploderat människor som dog när de försökte hjälpa till vid olyckor…som jag gjorde nu...Rädd att bilen skulle exploderar, började jag tänka att jag nog måste lämna bilen. Tanten fortsatte att skrika och irrade runt på fel sida om bilen. Varför hjälper inte lastbilschauffören till? Har han ens ringt till 112!?  Var är räddningstjänsten? Tänk om en bil kommer och kör in i oss?! Vi stod ju fortfarande livsfarligt till mitt på motorvägen! Snälla tant stå still, och sluta skrik! tänkte jag. Jag ropade till slut till tanten - jag ska leta efter din handväska, ställ dig på andra sidan och vänta! Du kan bli påkörd!!! Jag börjar känna mig själv lite förvirrad i stunden, för jag såg så mycket blod, jag hade fått blod på mina händerna och min kläder. Det var så mörkt, jag hade ingen lampa och bilens lampor fungerade inte. Jävla väska, var är du? tänkte jag samtidigt som jag sökte med handen. Jag visste inte hur jag skulle hjälpa mannen mer än att stoppa blodet, så när det var gjort kunde jag inte hjälpa honom mer, han satt där han satt. Jag kände mig så väldigt hjälplös, men så hörde jag tantens klagan igen över att hon ville ha sin väska i bilen, fick jag ny energi. Vad hade hon egentligen i sin väska tänkte jag, men struntade i det, nu skulle jag ta med sjutton leta fram den där förbannade väskan för att få tyst på tanten.
Att det beslutet var ganska galet, var inget jag då reflekterade över. Jag ville få tyst på tanten, men så här i efterhand borde jag bara tagit mig ur bilen och börjat tänka på faran att någon annan kör in i den lilla röda bilen…med mig i.

Då såg jag att det började lysa längre bort mot krönet, jävlar en bil kommer! Jag måste fort ut ur bilen! Då kände jag ett handtag på en väska bakom stolen, tog snabbt tag i den och skyndade mig ur bilen. Gav väskan snabbt till tanten, som då äntligen tystnade, och drog med henne åt sidan ner mot vägdiket. Herre gud, måtte bilen se oss. Jag kunde inte få ut den äldre mannen, jag kände mig så extremt hjälplös och rädd.  Jag hinner inte varna bilen som kommer, och befarade att den skulle köra in i den redan skadade äldre mannen i den röda lilla bilen. Det var ingen bil som kom, det var en långtradare! Han hade på sina helljus precis som jag, så han kanske hinner se oss i tid, tänkte jag. Jag glömmer aldrig ljudet av den inbromsningen eller synen att se hur långtradarchaffören lyckades vrida över sin tunga, långtradare på det inre körfältet. Phu…han hann. När lastbilen stannat sprang jag fram till den. -Snälla du måste hjälpa oss! Har du en telefon, jag vet inte om föraren i lastbilen där borta har ringt, han verkade rejält chockad, sa jag med en rädd, förtvivlad och gråtfärdig röst. Det var precis som den här lastbilschauffören var räddaren i nöden. -Jag ringer direkt! fick jag till svar, hur mår de i bilen? frågade han sen, samtidigt som jag ser att han knappade in något på telefonen och tar den mot örat. Tanten är ok, men hennes man är skadad. Vet inte hur allvarligt, men han är fortfarande vid medvetandet, men kan knappt prata, sa jag så snabbt jag kunde, så han skulle höra det innan de svarade i andra änden. -jag vill rapportera en trafikolycka strax innan Björnfallet, hörde jag han säga. Jag vänder mig bort mot tanten och bilen.
-Det har redan blivit anmält, sa han sen. De är på väg, både ambulans och brandkår, fortsatte han. -Vi måste sätta ut nåt, sa jag. Nästa bil som kommer kanske köra in i den där bilen, sa jag och pekade på den lilla krockade bilen i baken på lastbilen. Vi hann inte säga mer förrän det höll på att hända. Långtradarchaffören slog på alla sina lampor, sen hoppade han ut sitt fordon, och sprang runt med ficklampa och han så drog han på sig en varselväst, och gav en till mig. Vilken hjälte tänkte jag glatt, nu ska de väl se oss…
Bilen som kom, eller rättar sagt bilarna som kom hann stanna utan problem och ett par killar hoppade ur den första bilen och frågade om de kunde hjälpa till.  -har ni ficklampor, bandage frågade jag och berättade lite om läget just då. -Vi måste varna trafiken som kommer från Stockholm, sa jag sen. Kan ni sätta ut någon triangel?
Sen dröjde det bara några minuter innan vi hörde blåljusmyndigheten komma på håll. Skönt! tänkte jag. Framme vid den fastklämda mannen försökte någon hjälpa honom med riktiga bandage. Bilen rök inte mer, men det diskuterades om det var någon fara eller ej.
Så fanns snart både polisen, brandmän och sjukvårdspersonal på plats. Jag hörde hur någon sa att han var någon typ av ledare över olycksplatsen, och han ville ha en rapport på vad som hänt och vad vi sett. Jag tog något steg fram, så att han skulle se och höra mig, men precis nr jag skulle öppna munnen började en av de andra killarna prata. Han pratade som om han varit först på plats och jag blev lite förbryllad. Han sa det jag hade sagt till honom, men inget om att jag hade varit först på plats. Jag började gå mot bilen. Jag kände att jag inte hade något där att göra. -Där är hon, hörde jag en mansröst ropa. Då kom fram en av sjukvårdspersonalen från ambulansen. -Är du skadad? frågade mannen. -Neeej, sa jag lite frågande. -Nähe, ok. Jag antog det bara för du är alldeles blodig om händer och jacka, fortsatte han och lyste med sin ficklampa på mig. -Jag tänkte åka hem, sa jag. -Där är min bil, sa jag och pekade på hyrbilen. -Ok, kör försiktigt hem, fick jag till svar, sen vände han sig bort mot den röda lilla bilen och lämnade mig kvar.
Jag kände mig rätt tom, trött, sliten, förvånad och ensam. Jag minns att jag satte mig i bilen och skulle åka hem. Jag minns att jag tänkte, att det kändes konstigt att ingen brydde sig om mig, mer än den där frågan om jag var skadad. Jag skulle sagt ja, för jag kände mig jätte skadad, men inte fysiskt.
Sedan minns jag bara hur jag ringde på hos min mamma. Jag minns inte vägen dit eller hur jag hade kunnat köra bilen dit, jag mindes inte nåt förrän jag ringde på dörrklockan.

Det tog några dagar innan jag riktigt förstått vad jag varit med om. Jag hade behövt mer stöd både på olycksplatsen och efteråt, men det visste jag inte då, och det verkade inte som det var viktigt för någon annan. Den här upplevelsen har jag haft med mig och funderat på många många gånger. Jag vet att den påverkat mig en hel del. Lyckligtvis gick det bra för paret, som råkat köra in i långtradare som valt att parkera alldeles för långt in och längs med körbanan på motorvägen.