Snart lördag igen. Min minsta lilla tjej Ellen blir 3 år och bebisen blir 33 veckor i magen.
Sen i söndags har det hänt en hel del. Jag åker fortfarande berg och dalbana mellan alla hormoner, smärtor, känslor och destruktiva tankar, men farten har faktiskt saktat ner och jag har till och med fått stanna upp en hel del i denna smärtsamma karusell. Jag har fått stanna upp för att andas och för att få bästa hjälpen. Vid stoppen har jag fått stödsamtal med både psykolog och barnmorska samt ovärderliga brev, sms och hälsningar denna vecka. Tack alla ni som besvarat, ringt, skickat ett uppmuntrande sms, eller bara skickat era hälsningar via Johan eller någon annan av min familj och vänner. Det gör mer än ni tror<3!
Jag kände mig ensammast i hela världen, varav jag tog beslutet att sprida en länk till min blogg via facebook. Jag är glad att jag tog det beslutet för efter det har jag verkligen fått känna att det fins fler som haft det som jag, eller mår som jag nu. Någon kanske inte förstår, men tänker på mig och det ger mig också positiv styrka. Så igen, tack!
Mötet var bestämt sen förra veckan, ändå var jag rädd och osäker på om jag skulle orka att ta mig dit.
Johan följde därför med mig till mötet med mödravårdspsykologen i måndags. Han berättade då att han även ville vara med under samtalet med psykologen, vilket jag inte hade tänkt på över huvudtaget. Så inne i mig skrek mina känslor: NEEEEEEEEEEJ!!!!, men av någon anledning kunde jag inte säga det till honom.
Jag frågade om det gick bra att han var med, så fort vi hälsade på psykologen (vi kan kalla henne Lyckan) och tänkte att hon helt säkert skulle säga nej direkt och jag skulle kunna andas ut.....men nej tvärtom. Hon välkomnade Johan och tyckte det var bra.
Mötet blev långt och jobbigt. Vi berättade om den hemska söndags-dippen jag hade haft, och vi fyllde i en :hur-jag-mår-och-tänker-idag-blankett, som resulterade i en summa, ett resultat av hur illa jag mått de senaste två veckorna. Det var bara det att jag inte riktigt förstod just det. Jag trodde det handlade om hur jag mådde dagen innan under mitt "anfall" eller vad man nu ska kalla det, psykbryt kanske...
Resultatet gjorde att Lyckan tog beslutet att vi skulle åka direkt ner till akutpsykiatrin för ytterligare bedömning om hur man skulle kunna hjälpa mig.
På akutpsykiatrin fick vi vänta väldigt länge på läkare. Vi satt först i korridoren bland andra människor, som mådde dåligt. Några gick runt och gjorde märkliga ljud, andra vankade fram och tillbaka med tom blick och en man fokuserade varje gång han kom emot mig (jag satt på en stol och han gick fram och tillbaka samma sträcka i korridoren) på min gravida stora mage med arg blick...uch..
Jag trodde inget ställe kunde få mig må så mycket sämre som där i korridoren på akutpsykiatrin. Efter kanske 15 min stod jag inte ut. Jag bad Johan att ta mig därifrån, att vi skulle åka hem. Jag ville bara fly från detta denna plats!
Vi fick till slut ett eget rum. Tack och lov! Där satt vi sen i över tre timmar och väntade. Vi pratade en del, men satt även tysta och jag försökte till och med vila lite på den lilla soffan. Jag var helt slut efter mötet med Lyckan, men också av mötet med en sjuksyster på akutpsykiatrin som ville veta allt igen...
Två läkare kom sen till slut. De ställde frågor och jag svarade. Jag försökte vara så ärlig jag kunde, men sa då att jag antagligen missuppfattat den där blanketten som vi tillsammans fyllde i med Lyckan. Jag kände inte sån hopplöshet hela tiden i två veckor, utan vid vissa stunder. Mest kvällar och nätter.
De lämnade oss efter en stund, kom tillbaka för att diskutera olika alternativ av hjälp för mig.
Medicin var inte aktuellt pga av barnet i magen (tack!!) utan de ville att jag skulle träffa en psykolog 1-2 ggr/v gärna hos Lyckan eller hos någon av deras psykologer.
Inombords kände jag en viss lättnad, vilket var skönt.
Trötta lämnade vi akutmottagningen för att komma hem till våra fina flickor som min mamma så tacksamt hjälpt oss att hämta från dagis. Lyckan var total när jag kände deras små armar om min hals och deras pussar på min mun och kind. Deras energi av livsglädje smittade av sig, och jag vet att jag tänkte att det kommer bli bättre nu. Jag kommer få den bästa hjälpen. Johan kommer finnas vid min sida på ett helt annat sätt, än om han inte varit med under denna långa mycket smärtsamma dag. Han vet allt nu, och vi kommer klara detta tillsammans.
Varje dag är en utmaning, men nu känner jag mig inte ensam längre, och det känns bra att få berätta om detta. Jag känner mig starkare för varje dag, även om det är små steg.
Kram
26 apr. 2013
21 apr. 2013
Jag ger snart upp
Igår lördag, 32 fulla veckor.
Jag skriver varje dag i denna blogg, men bara i huvudet. Energin är så låg nästan varje dag numera, att orken finns inte ens att få ner orden på print. Jag vet att det hjälper mig på något underligt sätt, men tyvärr har den där personen i mig som vill ge upp blivit allt starkare och sätter stop för mitt riktiga jag. Låter det klokt? Nej. Jag förstår det inte ens själv, men hur ska jag förklara annat än att det känns som att jag är två personer nu. Det är två viljor som kämpar mot varandra i denna graviditets-depression.
Jag känner mig ensam i denna kamp, just nu mer än vanligt.
Stundvis blir jag som tur var påmind om att jag inte är ensam när jag t.ex. får fina sms eller en kram av en vän eller en oväntad gåva som jag fick i fredags, så här började min dag:
Jag hade precis klätt av barnen sina jackor på dagis, när en av förskolespersonalen helt plötsligt meddelade att jag inte kunde köra bilen ända fram till grinden längre. Detta skulle innebära att jag aldrig kan hämta el lämna barnen själv, då det skulle bli för ansträngande att gå med kryckor längre sträcka. Det är redan tufft att klara av det som det är nu.
Jag döljde min besvikelse och de brännande tårarna bakom ögonlocken, så inte barnen skulle märka nåt eller deras fröken. Hon tyckte jag skulle ta kontakt med rektorn, när jag frågade varför. -Ring eller maila henna, sa hon. Det lät enkelt tänkte jag, men kände ändå att den uppgiften var mil från vad jag skulle klara av just nu.
Så fort jag stängt dörren och vinkat till mina flickor en sista gång kom tårarna forsande. Stegen med kryckorna mot bilen kändes tyngre och mer smärtsamma än vanligt. Liten motgång kan man kanske tycka, men inte denna morgon. Tvärtom. Katastrof.
Jag kan förstå att jag just denna dag kanske inte skulle kört fram bilen så långt, för när jag närmade mig bilen såg jag att jag nu stod i vägen för ett stort fordon. Kanske måste berätta att de bygger en ny förskola, och att mina barn nu under våren fått byta lokal då deras gamla hus ska rivas.
Jag såg en stor man komma ut ur sin stora kranbil (eller vad det heter) och att hans kroppsspråk visade att han var irriterad, och han såg arg ut. Jag tittade ner och fortsatte kämpa mig vidare med kryckorna. Skäll då tänkta jag, men då du...då vet jag inte om jag kan hålla igen allt jag känner, tänkte jag.
Nästa gång jag tittade upp såg jag förändring i både hans kroppsspråk och ansikte. Hans ansiktsuttryck ändrades till en mer bekymmrad min. Han såg nog att jag grät, och kanske han såg att jag inte var någon stressad förälder som brutit mot regeln att inte köra längre än parkeringen. Mycket riktigt, han hade inte mage att bli arg, för innan jag hann öppna munnen, så sa han att han skulle backa tillbaka, så jag kunde köra förbi. Jag ursäktade mig och förklarade att jag hade ont. -Ingen fara, sa han och gick fort tillbaka och in i sitt fordon. Jag tittade i spegeln så fort jag satt i bilen...mascaran var överallt...såg helt förstörd ut. Han till och med vinkade glatt när jag åkte förbi. Kanske han tyckte jag behövde det. Så rätt han hade. Det slog bort den värsta ångesten över att jag stått i vägen.
Jag hade bestämt mig för att ta mig till jobbet, trots att jag inte måste sitta på kontoret, utan får jobba hemifrån. Beslutet hade jag redan tagit när jag vaknade, och min envishet höll mig till min plan. Kroppen smärtade som vanligt när jag vaknade, men natten hade varit ganska god. Sovit dåligt, men inte varit vaken och skrivit avskedsbrev. Det är för mig positivt, även om det säkert ger frågetecken till den som läser detta. Mer om mina nattliga bekymmer en annan gång.
Så trots att beslutet om att ta mig till jobbet skulle innebära mer smärta, några svårigheter längs vägen till att jag satt på mitt kontorsrum, så ville jag verkligen just denna dag vara med på vårt traditionella fredagsmys (= veckans godaste frukost). Det brukar peppa upp mig, liksom att träffa alla fina människor som finns på kontoret.
Nu till överraskningen: Väl på mitt kontorsrum hittade ett paket på mitt skrivbord med det sötaste inslagspappret jag sett. Det avslöjade att det var något för en bebis i innehållet:) Innan jag hade öppnat, rann tårarna hejdlöst nerför min kind, samtidigt som jag läste den lilla gula post-it-lappen om och om igen: Hej Malin! Nåt litet som piggar upp (smilegubbe) Kramar MF. OM det peppade mig denna morgon! Därför kunde jag inte sluta le och bli varm inombords den dagen av att någon kunde vända min dag så och att jag fick denna fina present så oväntat av just denne tjej. Tack MF, om du läser detta. Presenten kunde inte bli mer rätt!
Många bryr sig om mig. Det är jag så tacksam över. Vad vore livet utan er. Jag blir ändå förvånad över hur min egen familj inte visar sig mer, ringer mer eller erbjuder sig att hjälpa mig och Johan i vår kanske livs största kris. Kanske har jag varit otydlig? eller kanske jag inte berättat allt? Kanske jag borde be dem läsa min blogg?
Kanske är det även en viss otydlighet från min sida som gör min relation med min man också blivit svår att förstå...Johan..min älskade man. Han har börjat vackla och finner inte vägar att gå för att hjälpa mig. Jag tycker jag är tydlig om vad jag behöver, man han förstår inte. Han säger att han gör allt han kan, men han glömmer att jag inte menar det vardagliga som städa, laga mat, gå ut med hunden och ta hand om barnen...det handlar om att stå ut när jag inte orkar gråta. Stå emot när jag klagar över små skitsaker, för det känns skönt att få klaga över att barnens kläder inte blir upphängda, eller att det ser smutsigt ut i vårt hem, att han inte plockar upp grejer..för att jag inte kan. Det är så jäkla mycket som jag inte kan och inte kunnat på flera flera veckor. Jag erkänner att jag stundvis är förjävlig att leva med, jag har blivit bitter och ibland orkar jag inte gråta utan jag blir irriterad, arg och otrevlig. Mitt klagande blir nåt konstigt sätt för mig att slippa klaga på mina egna krämpor som jag haft så länge och oron över mitt psykiska mående. Jag önska att han kunde svälja mitt beteende, att ta lite skit rent ut sagt. Är jag kanske en idiot som begär det? Kanske? Men för fan (ursäkta) jag då? varför ska jag ha det så jäkla jobbigt själv? Konstant smärta, som bara blir värre och värre. Jag står snart inte ut, något i mig vill ge upp mer och mer.
Jag tror ibland att han slutat älska mig, vilket är en av de värsta tankarna jag har. Än finns en liten del av mig som vet att jag har fel, men jag undrar och förstår inte varför jag ändå gör mig så illa med dessa tankar? Det borde väl räcka att jag slutat älska mig själv och att jag har svårt att vara glad eller tycka om det liv som växer i mig.
Avslutningsvis vill jag berätta om det lilla ljus jag försöker hålla kvar och tänt i denna livstunnel från helvetet: I onsdags fick vi se vår son igen. Allt var ok nu. Skönt. På det senaste ultraljudet såg man något, och ville att vi skulle komma tillbaka i v32. Undersökningen var lång och besvärlig, då jag var tvungen att ligga på rygg länge, vilket smärtade enormt. MEN! jag fick en ovärderlig belöning: vi fick se honom i 3D! Vilken upplevelse! Han var så söt, och lik våra flickor. För första gången kände jag kärlek till barnet, och försöker nu hålla kvar den känslan så länge jag bara kan....
Kram
Jag skriver varje dag i denna blogg, men bara i huvudet. Energin är så låg nästan varje dag numera, att orken finns inte ens att få ner orden på print. Jag vet att det hjälper mig på något underligt sätt, men tyvärr har den där personen i mig som vill ge upp blivit allt starkare och sätter stop för mitt riktiga jag. Låter det klokt? Nej. Jag förstår det inte ens själv, men hur ska jag förklara annat än att det känns som att jag är två personer nu. Det är två viljor som kämpar mot varandra i denna graviditets-depression.
Jag känner mig ensam i denna kamp, just nu mer än vanligt.
Stundvis blir jag som tur var påmind om att jag inte är ensam när jag t.ex. får fina sms eller en kram av en vän eller en oväntad gåva som jag fick i fredags, så här började min dag:
Jag hade precis klätt av barnen sina jackor på dagis, när en av förskolespersonalen helt plötsligt meddelade att jag inte kunde köra bilen ända fram till grinden längre. Detta skulle innebära att jag aldrig kan hämta el lämna barnen själv, då det skulle bli för ansträngande att gå med kryckor längre sträcka. Det är redan tufft att klara av det som det är nu.
Jag döljde min besvikelse och de brännande tårarna bakom ögonlocken, så inte barnen skulle märka nåt eller deras fröken. Hon tyckte jag skulle ta kontakt med rektorn, när jag frågade varför. -Ring eller maila henna, sa hon. Det lät enkelt tänkte jag, men kände ändå att den uppgiften var mil från vad jag skulle klara av just nu.
Så fort jag stängt dörren och vinkat till mina flickor en sista gång kom tårarna forsande. Stegen med kryckorna mot bilen kändes tyngre och mer smärtsamma än vanligt. Liten motgång kan man kanske tycka, men inte denna morgon. Tvärtom. Katastrof.
Jag kan förstå att jag just denna dag kanske inte skulle kört fram bilen så långt, för när jag närmade mig bilen såg jag att jag nu stod i vägen för ett stort fordon. Kanske måste berätta att de bygger en ny förskola, och att mina barn nu under våren fått byta lokal då deras gamla hus ska rivas.
Jag såg en stor man komma ut ur sin stora kranbil (eller vad det heter) och att hans kroppsspråk visade att han var irriterad, och han såg arg ut. Jag tittade ner och fortsatte kämpa mig vidare med kryckorna. Skäll då tänkta jag, men då du...då vet jag inte om jag kan hålla igen allt jag känner, tänkte jag.
Nästa gång jag tittade upp såg jag förändring i både hans kroppsspråk och ansikte. Hans ansiktsuttryck ändrades till en mer bekymmrad min. Han såg nog att jag grät, och kanske han såg att jag inte var någon stressad förälder som brutit mot regeln att inte köra längre än parkeringen. Mycket riktigt, han hade inte mage att bli arg, för innan jag hann öppna munnen, så sa han att han skulle backa tillbaka, så jag kunde köra förbi. Jag ursäktade mig och förklarade att jag hade ont. -Ingen fara, sa han och gick fort tillbaka och in i sitt fordon. Jag tittade i spegeln så fort jag satt i bilen...mascaran var överallt...såg helt förstörd ut. Han till och med vinkade glatt när jag åkte förbi. Kanske han tyckte jag behövde det. Så rätt han hade. Det slog bort den värsta ångesten över att jag stått i vägen.
Jag hade bestämt mig för att ta mig till jobbet, trots att jag inte måste sitta på kontoret, utan får jobba hemifrån. Beslutet hade jag redan tagit när jag vaknade, och min envishet höll mig till min plan. Kroppen smärtade som vanligt när jag vaknade, men natten hade varit ganska god. Sovit dåligt, men inte varit vaken och skrivit avskedsbrev. Det är för mig positivt, även om det säkert ger frågetecken till den som läser detta. Mer om mina nattliga bekymmer en annan gång.
Så trots att beslutet om att ta mig till jobbet skulle innebära mer smärta, några svårigheter längs vägen till att jag satt på mitt kontorsrum, så ville jag verkligen just denna dag vara med på vårt traditionella fredagsmys (= veckans godaste frukost). Det brukar peppa upp mig, liksom att träffa alla fina människor som finns på kontoret.
Nu till överraskningen: Väl på mitt kontorsrum hittade ett paket på mitt skrivbord med det sötaste inslagspappret jag sett. Det avslöjade att det var något för en bebis i innehållet:) Innan jag hade öppnat, rann tårarna hejdlöst nerför min kind, samtidigt som jag läste den lilla gula post-it-lappen om och om igen: Hej Malin! Nåt litet som piggar upp (smilegubbe) Kramar MF. OM det peppade mig denna morgon! Därför kunde jag inte sluta le och bli varm inombords den dagen av att någon kunde vända min dag så och att jag fick denna fina present så oväntat av just denne tjej. Tack MF, om du läser detta. Presenten kunde inte bli mer rätt!
Många bryr sig om mig. Det är jag så tacksam över. Vad vore livet utan er. Jag blir ändå förvånad över hur min egen familj inte visar sig mer, ringer mer eller erbjuder sig att hjälpa mig och Johan i vår kanske livs största kris. Kanske har jag varit otydlig? eller kanske jag inte berättat allt? Kanske jag borde be dem läsa min blogg?
Kanske är det även en viss otydlighet från min sida som gör min relation med min man också blivit svår att förstå...Johan..min älskade man. Han har börjat vackla och finner inte vägar att gå för att hjälpa mig. Jag tycker jag är tydlig om vad jag behöver, man han förstår inte. Han säger att han gör allt han kan, men han glömmer att jag inte menar det vardagliga som städa, laga mat, gå ut med hunden och ta hand om barnen...det handlar om att stå ut när jag inte orkar gråta. Stå emot när jag klagar över små skitsaker, för det känns skönt att få klaga över att barnens kläder inte blir upphängda, eller att det ser smutsigt ut i vårt hem, att han inte plockar upp grejer..för att jag inte kan. Det är så jäkla mycket som jag inte kan och inte kunnat på flera flera veckor. Jag erkänner att jag stundvis är förjävlig att leva med, jag har blivit bitter och ibland orkar jag inte gråta utan jag blir irriterad, arg och otrevlig. Mitt klagande blir nåt konstigt sätt för mig att slippa klaga på mina egna krämpor som jag haft så länge och oron över mitt psykiska mående. Jag önska att han kunde svälja mitt beteende, att ta lite skit rent ut sagt. Är jag kanske en idiot som begär det? Kanske? Men för fan (ursäkta) jag då? varför ska jag ha det så jäkla jobbigt själv? Konstant smärta, som bara blir värre och värre. Jag står snart inte ut, något i mig vill ge upp mer och mer.
Jag tror ibland att han slutat älska mig, vilket är en av de värsta tankarna jag har. Än finns en liten del av mig som vet att jag har fel, men jag undrar och förstår inte varför jag ändå gör mig så illa med dessa tankar? Det borde väl räcka att jag slutat älska mig själv och att jag har svårt att vara glad eller tycka om det liv som växer i mig.
Avslutningsvis vill jag berätta om det lilla ljus jag försöker hålla kvar och tänt i denna livstunnel från helvetet: I onsdags fick vi se vår son igen. Allt var ok nu. Skönt. På det senaste ultraljudet såg man något, och ville att vi skulle komma tillbaka i v32. Undersökningen var lång och besvärlig, då jag var tvungen att ligga på rygg länge, vilket smärtade enormt. MEN! jag fick en ovärderlig belöning: vi fick se honom i 3D! Vilken upplevelse! Han var så söt, och lik våra flickor. För första gången kände jag kärlek till barnet, och försöker nu hålla kvar den känslan så länge jag bara kan....
Kram
15 apr. 2013
Två månader kvar...jag erkänner allt
Jag förstod nog ganska tidigt att mina tankar inte var helt normala, att jag faktiskt mådde sämre än jag ville erkänna för mig själv. Nu väljer jag att berätta för den som vill läsa och vet hur mitt liv hamnat i en av de värsta gungningarna jag varit med om. Det jag hamnat i kallas för graviditets-depression.
Så inte nog med att jag ska prövas med de mest extrema fysiska smärtorna sedan vecka 17 i denna graviditet, så har även mitt sinne, mina tankar och hjärta fått en av sina värsta prövningar. Man skulle kunna förklara det som att det är två delar av mig som kämpar om vägvalen: Kämpa eller ge upp, eller helt ärligt: Leva eller dö.
När jag trodde att jag hade en viss kontroll på denna graviditets-resa, så rycktes mattan bort igen och igen.
Jag kommer känna mig naken, ensam och blottat när jag delat med mig av detta. Men en del av mig vill tro på att det kanske kan hjälpa mig på nåt vis. Kanske hjälper någon annan där ute?
Tidigt i denna graviditet började jag känna av vibbar som jag inte riktigt kunde acceptera eller förstå utan jag slog bort dem gång på gång, utan någon närmare eftertanke. "Jag är nog bara trött, jag har jobbat för mycket och haft den massa annat igång utöver mitt jobb, mycket på gång hela tiden med mina flickor och allt som hör vardagen till". Det slog mig inte direkt att det kanske berodde på att jag faktiskt var gravid.
Tankarna och känslorna som jag slog bort, kom tillbaka igen och igen. Till slut kände jag av hur de började suga energi av mig och jag upptäckte en dag på jobbet att tårarna rann. "Vad är detta!?" Jag kunde inte sluta gråta, jag kunde inte förstå varför jag t.ex. fick bilder i huvudet och känslor att jag aldrig skulle få se mina fina flickor eller min man igen. Tankar som kände för att ge upp och inte orka mer tog över min tankar.
Till slut tog jag mod till mig att ringa vårdcentralen och fick en tid med en kvinna jag tidigare träffat.
Behöver en paus, får berätta mer en annan dag.
Kramar
Så inte nog med att jag ska prövas med de mest extrema fysiska smärtorna sedan vecka 17 i denna graviditet, så har även mitt sinne, mina tankar och hjärta fått en av sina värsta prövningar. Man skulle kunna förklara det som att det är två delar av mig som kämpar om vägvalen: Kämpa eller ge upp, eller helt ärligt: Leva eller dö.
När jag trodde att jag hade en viss kontroll på denna graviditets-resa, så rycktes mattan bort igen och igen.
Jag kommer känna mig naken, ensam och blottat när jag delat med mig av detta. Men en del av mig vill tro på att det kanske kan hjälpa mig på nåt vis. Kanske hjälper någon annan där ute?
Tidigt i denna graviditet började jag känna av vibbar som jag inte riktigt kunde acceptera eller förstå utan jag slog bort dem gång på gång, utan någon närmare eftertanke. "Jag är nog bara trött, jag har jobbat för mycket och haft den massa annat igång utöver mitt jobb, mycket på gång hela tiden med mina flickor och allt som hör vardagen till". Det slog mig inte direkt att det kanske berodde på att jag faktiskt var gravid.
Tankarna och känslorna som jag slog bort, kom tillbaka igen och igen. Till slut kände jag av hur de började suga energi av mig och jag upptäckte en dag på jobbet att tårarna rann. "Vad är detta!?" Jag kunde inte sluta gråta, jag kunde inte förstå varför jag t.ex. fick bilder i huvudet och känslor att jag aldrig skulle få se mina fina flickor eller min man igen. Tankar som kände för att ge upp och inte orka mer tog över min tankar.
Till slut tog jag mod till mig att ringa vårdcentralen och fick en tid med en kvinna jag tidigare träffat.
Behöver en paus, får berätta mer en annan dag.
Kramar
7 apr. 2013
30 veckor idag
10 veckor kvar...eller mer. Troligtvis fler dagar. Jag gick över med båda flickorna, suck...eller gör jag fel igen. Jag får hela tiden tankar om att jag inte har rätt att klaga eller gnälla. Det finns så många andra som har det värre. Kanske tjejer som gråter sig till sömns för att de inte kan bli gravida, eller i väntan på att det ska hända. Det finns de som är sjuka på riktigt, som kämpar mot så mycket värre saker än en vanlig graviditet. Fast vanlig. Jag vet inte om det är det jag har.
Är jag kanske barnslig när jag säger att: jag tycker fan jag får allt denna gång!
Eller...är jag kanske lite väl tyck-synd-om-mig-fast-det-inte-behövs!? Är det synd om mig? Är det det jag vill åt? Nej! Absolut inte. Helst vill jag att ingen ska veta, men ibland med rätt människor runt mig, så öppnar jag min tjocka dörr och avslöjar vem jag är där bakom, eller rättare sagt vem jag blivit eller håller på att bli!? Jag vet inte. Jag känner inte igen den där tjejen, som i sin ensamhet med fysisk smärta, psykisk smärta inte vill leva. Jag fattar inte varför hon dykt upp och dyker upp när jag minst anar. Jag vill inte veta av henne. Ändå verkar hon kommit för att stanna och utmana mitt andra jag gång på gång.
Jag öppnade den tjocka dörren ett par ggr denna vecka. Det har känts både bra och dåligt. Mest bra. Naket och ganska skämmigt. Varför? Ja, åter igen har jag satt en egen regel om att det är fel av mig att må som jag gör, jag ifrågasätter mig själv och vill inte erkänna riktigt att jag inte bara är gravid utan att jag faktiskt också är sjuk.
Sjuk i huvudet...det låter det. Så känner jag mig iaf. En ny Malin har iaf trängt sig på senaste veckorna och tagit över mer och mer på ett ganska skrämmande sätt. Vart ska detta sluta.
Kram
Är jag kanske barnslig när jag säger att: jag tycker fan jag får allt denna gång!
Eller...är jag kanske lite väl tyck-synd-om-mig-fast-det-inte-behövs!? Är det synd om mig? Är det det jag vill åt? Nej! Absolut inte. Helst vill jag att ingen ska veta, men ibland med rätt människor runt mig, så öppnar jag min tjocka dörr och avslöjar vem jag är där bakom, eller rättare sagt vem jag blivit eller håller på att bli!? Jag vet inte. Jag känner inte igen den där tjejen, som i sin ensamhet med fysisk smärta, psykisk smärta inte vill leva. Jag fattar inte varför hon dykt upp och dyker upp när jag minst anar. Jag vill inte veta av henne. Ändå verkar hon kommit för att stanna och utmana mitt andra jag gång på gång.
Jag öppnade den tjocka dörren ett par ggr denna vecka. Det har känts både bra och dåligt. Mest bra. Naket och ganska skämmigt. Varför? Ja, åter igen har jag satt en egen regel om att det är fel av mig att må som jag gör, jag ifrågasätter mig själv och vill inte erkänna riktigt att jag inte bara är gravid utan att jag faktiskt också är sjuk.
Sjuk i huvudet...det låter det. Så känner jag mig iaf. En ny Malin har iaf trängt sig på senaste veckorna och tagit över mer och mer på ett ganska skrämmande sätt. Vart ska detta sluta.
Kram
31 mars 2013
Ge mig kraft
29 fulla veckor...jaha tänkte jag, en vecka till avklarat. Kände ingen glädje ingen lättnad. Vägen kvar känns så jävla lång. Tankar som: kommer jag klara det? dyker upp hela tiden, kommer jag stå emot de destruktiva tankarna som gör mitt liv till en stor sorg?
Varför skulle jag hamna i det här? Varför kan jag inte få känna mer lycka och glädje? Varför får jag ingen hjälp?! Vad ska man berätta för att de ska tro mig eller ta mig på allvar? Inte går väl alla gravida kvinnor med dessa tankar, nej det vet jag. Jag hade en svår graviditet fysiskt med både Malva och Ellen, men detta...det är något helt annat. Inte nog med att de fysiska smärtorna äter upp mig mer och mer utan jag får kämpa mot dessa psykiska hinder längs vägen som tar energi, förändrar mig och får mig känna saker jag inte önska någon fick känna...
Jag vill vara positiv, speciellt när andra säger "men nu är det inte långt kvar. Det kommer gå fort.osv"....mmmm säkert, de vet inte vad de säger tänker en del av mig. Den del av mig som jag inte känner igen, en del av mig som känner hat, blir arg, förbannad, uppgiven och ledsen...den del som gör att jag inte har tålamod med min fina flickor eller min älskade man. Jag ger upp, lägger mig i soffan, stänger av.
Jag tvingar mig att vara med och natta barnen, som ikväll, men mitt tålamod är under noll och hör mig skrika, hota dem på olika vis för att de ska lyssna. "Det blir inget badhus imorgon om ni inte är tysta nu, sov!" Jag försöker vara lugn, snäll och förstående...men det övergår snart till ilska, irritation och sen gråt när de väl somnat. Smärtan är som värst när jag ska gå ner för trappen om kvällen både fysiskt och psykiskt.
Kram
8 mars 2013
5 mars 2013
Glad!
En bra dag är till ända. Idag åkte jag till kontoret i stan och jobba. Det var kul att träffa arbetskamrater och prata med vuxna, efter VAB:)
Beröm av chefen var väl det som kändes bäst, med tanke på min situation. Har fått jobba hemma en hel del sista tiden pga svår foglossning.
Tyvärr slog förkylningen till ordentligt idag, men vilken tröst det var när min internetshopping från i söndags redan låg i postlådan från My Ztyle riktigt nöjd med klänningen och väskan till min mobil!
Nytt nagellack (lunchshopping tack vare min arbetskamrat Karin, då jag inte själv tar mig någonstans :S) och ny klänning. Kommer nog känna mig fin imorgon:)
Puss o god natt<3
Beröm av chefen var väl det som kändes bäst, med tanke på min situation. Har fått jobba hemma en hel del sista tiden pga svår foglossning.
Tyvärr slog förkylningen till ordentligt idag, men vilken tröst det var när min internetshopping från i söndags redan låg i postlådan från My Ztyle riktigt nöjd med klänningen och väskan till min mobil!
Nytt nagellack (lunchshopping tack vare min arbetskamrat Karin, då jag inte själv tar mig någonstans :S) och ny klänning. Kommer nog känna mig fin imorgon:)
Puss o god natt<3
4 mars 2013
Livet
15 veckor kvar. Många tycker jag ska sjukskriva mig.
När jag bad om en rullstol för att orka jobba, undra arbetsterapeuten hur mycket jag var sjukskriven. Inget-sa jag. Vi brukar inte låna ut om man inte är det!?
Nu fick jag en rullstol iaf, men vilket konstigt bemötande! Här vill man jobba och så bemöts man som om man var galen;)
Jag har drömmar om en mycket bättre blogg, med fina bilder och en mer uppdaterad sådan. Jag skyller på mycket. Mitt liv känns så jäkla tungt och jag tror att det håller mig borta från att göra ett ordentligt försök.
Behöver en bättre dator..iaf ett nytt batteri till min brors gamla iMac..kostar sjukt mk. 1500kr?! För bara ett batteri?! Nästan en ny pc...kanske är det man ska ha...
Hörs igen. Fortsätter deppa i soffan. Inatt hade vi en sjuk 4-åring som höll mig vaken. Att vabba idag tog sen musten ur mig.
Puss o sov gott
När jag bad om en rullstol för att orka jobba, undra arbetsterapeuten hur mycket jag var sjukskriven. Inget-sa jag. Vi brukar inte låna ut om man inte är det!?
Nu fick jag en rullstol iaf, men vilket konstigt bemötande! Här vill man jobba och så bemöts man som om man var galen;)
Jag har drömmar om en mycket bättre blogg, med fina bilder och en mer uppdaterad sådan. Jag skyller på mycket. Mitt liv känns så jäkla tungt och jag tror att det håller mig borta från att göra ett ordentligt försök.
Behöver en bättre dator..iaf ett nytt batteri till min brors gamla iMac..kostar sjukt mk. 1500kr?! För bara ett batteri?! Nästan en ny pc...kanske är det man ska ha...
Hörs igen. Fortsätter deppa i soffan. Inatt hade vi en sjuk 4-åring som höll mig vaken. Att vabba idag tog sen musten ur mig.
Puss o sov gott
24 feb. 2013
14 veckor sen sist
Mycket har hänt sen mitt senaste inlägg. Vet knappt var jag ska börja. Mitt liv har inte varit så lätt. Får berätta lite allt eftersom.
Min graviditet är inte lätt. Jag är i vecka 25 (24+1 dag) och åker rullstol...det har jag gjort på jobbet i snart två veckor, för att inte få sån jävilusisk (eget ord tror jag;) smärta på kvällen/natten.
Måste ordna med datorn, för nu skriver jag på "paddan" som vi säger här hemma:) ni som har en utan tangentbord vet att det är som att blogga med en mobil= inte så kul!
Nu ska vi se om jag får in detta inlägg...glömt bort hur man gör..nästan;)
Kram
Min graviditet är inte lätt. Jag är i vecka 25 (24+1 dag) och åker rullstol...det har jag gjort på jobbet i snart två veckor, för att inte få sån jävilusisk (eget ord tror jag;) smärta på kvällen/natten.
Måste ordna med datorn, för nu skriver jag på "paddan" som vi säger här hemma:) ni som har en utan tangentbord vet att det är som att blogga med en mobil= inte så kul!
Nu ska vi se om jag får in detta inlägg...glömt bort hur man gör..nästan;)
Kram
19 nov. 2012
3 v och 1 dag!
Så länge tog det tills jag fick en stund utan illamående...nu kommer det bara i vågor. Tack!
Livet känns så mycket lättare, även om det fortfarande är jobbigt. Vecka 10...några kvar;)
Imorgon ska jag boka kubtestet. Ska bli skönt att få veta om allt är bra. Många tror att jag har tvillingar imagen, bara för att jag mått så illa. Ha ha det skulle inte förvåna mig!...eller jo:)!
Kram o god natt! Jag måste sova nu:)
Livet känns så mycket lättare, även om det fortfarande är jobbigt. Vecka 10...några kvar;)
Imorgon ska jag boka kubtestet. Ska bli skönt att få veta om allt är bra. Många tror att jag har tvillingar imagen, bara för att jag mått så illa. Ha ha det skulle inte förvåna mig!...eller jo:)!
Kram o god natt! Jag måste sova nu:)
12 nov. 2012
Trötthet
Ja igår när jag skulle natta barnen, somna jag. Johan väckte mig strax före åtta. Jag var helt slut. Inte ens hans lockbete att "solsidan börjar på tv" fick mig att ta mig nerför trappan. Stegen tog mig till sängen:) jag orkade precis ställa klockan och överväga om jag skulle orka blogga. Det blev nej, sen somna jag in.
Idag kunde det blivit likadant. Men! Jag tvingade mig till yogan här i byn. Promenadavstånd! Kan ju inte bli bättre:) 1,5 tim med både svettiga övningar och mycket avslappnade sådana. Skönt.
Idag på lunchen köpte jag sötaste pepparkaks-klänningar till mina tjejer. Tänkte att det snart är dags för att fixa julkort! Ja, jag vet. Jag är en sån där töntig manmaperson som använder sina barn på julkorten;) jag gillar sånt och står för det!:-) förra året va vi med allihopa inklusive Mojje!
Kolla klänningarna på Pepparkaksklänning
Kram och godnatt
Idag kunde det blivit likadant. Men! Jag tvingade mig till yogan här i byn. Promenadavstånd! Kan ju inte bli bättre:) 1,5 tim med både svettiga övningar och mycket avslappnade sådana. Skönt.
Idag på lunchen köpte jag sötaste pepparkaks-klänningar till mina tjejer. Tänkte att det snart är dags för att fixa julkort! Ja, jag vet. Jag är en sån där töntig manmaperson som använder sina barn på julkorten;) jag gillar sånt och står för det!:-) förra året va vi med allihopa inklusive Mojje!
Kolla klänningarna på Pepparkaksklänning
Kram och godnatt
10 nov. 2012
Att vi är två är min räddning
Ja, så är det. En dag som denna, då kroppen inte vill ta sig ur sängen, då huvudet säger Nej! nej! Jag orkar inte med någon! Jag orkar knappt med mig själv!
Då är det skönt att den andra hälften tar två morgonpigga tjejer, så hon den trötta, utslitna och för att inte glömma en mycket illamående människa;) får ligga kvar i sängen, han till och med tog lördagens pass att följa med tjejerna på gympan 9.30.
Jag fick en lugn morgon. Tog en promenad med Mojje vid ån och en lång god frukost (dock en aning besvär med illamåendet både vid promenaden o frukostätandet...men jag försöker bortse från det nu;)
Många idéer fanns om vad jag kunde hitta på i min ensamhet...men kroppen sa nej...så det blev soffan och slalom på tvn.
Det här negativa tillståndet, som tar av min energi och kreativitet är faktiskt riktigt jobbigt. Jag drömmer om en vändning.
Den måste komma. Det klart den gör.
Imorgon är det fars dag. Då får han sova och jag ta barnen. Jag måste klara det.
Sov gott! Kram
Då är det skönt att den andra hälften tar två morgonpigga tjejer, så hon den trötta, utslitna och för att inte glömma en mycket illamående människa;) får ligga kvar i sängen, han till och med tog lördagens pass att följa med tjejerna på gympan 9.30.
Jag fick en lugn morgon. Tog en promenad med Mojje vid ån och en lång god frukost (dock en aning besvär med illamåendet både vid promenaden o frukostätandet...men jag försöker bortse från det nu;)
Många idéer fanns om vad jag kunde hitta på i min ensamhet...men kroppen sa nej...så det blev soffan och slalom på tvn.
Det här negativa tillståndet, som tar av min energi och kreativitet är faktiskt riktigt jobbigt. Jag drömmer om en vändning.
Den måste komma. Det klart den gör.
Imorgon är det fars dag. Då får han sova och jag ta barnen. Jag måste klara det.
Sov gott! Kram
9 nov. 2012
Beröm ger energi
Att få beröm är något jag ofta har svårt att ta emot. För det mesta skojar jag bort det eller kanske inte ens tar det på allvar.
Idag fick jag lite beröm (lite...ser ni hur jag redan tar ner värdet av det) och skulle precis säga att jag tog emot det. Ok, jag kanske inte ser det som årets prestation. Men att höra att man jobbar på bra, "du gör ett bra jobb Malin" det kändes bra i magen.
Jag har gjort ett bra jobb, så kom igen nu. Ta in det och njut...lite;)
Skulle vilja orka se vem som åker ut från x-factor...men jag är bara sååååå trött! Slappnade direkt av när Johan klev in genom dörren och tjejerna sprang skrikandes tillmötes. Sött. Mojje vovven är också Hemma. Skönt.
Kram och sov gott!
Idag fick jag lite beröm (lite...ser ni hur jag redan tar ner värdet av det) och skulle precis säga att jag tog emot det. Ok, jag kanske inte ser det som årets prestation. Men att höra att man jobbar på bra, "du gör ett bra jobb Malin" det kändes bra i magen.
Jag har gjort ett bra jobb, så kom igen nu. Ta in det och njut...lite;)
Skulle vilja orka se vem som åker ut från x-factor...men jag är bara sååååå trött! Slappnade direkt av när Johan klev in genom dörren och tjejerna sprang skrikandes tillmötes. Sött. Mojje vovven är också Hemma. Skönt.
Kram och sov gott!
8 nov. 2012
14 dagar....!!!!?!
I 14 dagar har jag nu mått fruktansvärt illa i princip dygnet runt. Inte tränat, bara ätit onyttigt...borde väl känna mer ångest över det, men jag är väl på nåt vis inprogrammerad för barnafödande, att som tur är! Så min numera accepterande hjärna ok-ar detta osunda levene;)
Att sova utan min stora trygghet och kärlek är alltid okul...det är som vårt gamla hus alltid ska spela mig ett spratt och knaka och låta som aldrig förr...ångrar nästan att jag inte hämta vår Mojje hos farfar...han vaktar bra (ibland föööör bra;)
Dags att sova. Imorgon är det fredag!!! Jihooooo
God natt alla
P.s ute gnistrar snön. Bilden är från förra året! Riktigt såååå mycket snö har vi inte:)
Att sova utan min stora trygghet och kärlek är alltid okul...det är som vårt gamla hus alltid ska spela mig ett spratt och knaka och låta som aldrig förr...ångrar nästan att jag inte hämta vår Mojje hos farfar...han vaktar bra (ibland föööör bra;)
Dags att sova. Imorgon är det fredag!!! Jihooooo
God natt alla
P.s ute gnistrar snön. Bilden är från förra året! Riktigt såååå mycket snö har vi inte:)
7 nov. 2012
Nyinköpt ljusstake och en bilbuckla
Äntligen hade staken kommit in igen på Rustas lager!:) visserligen 100kr dyrare grrrrr...men jag skulle bara ha den;) det blev även två prinsessklänningar för 49:-/st!? Och...10-pack mars...sååå underbart gott!!!
Lika gott var den inte i mun, när jag backade in i en bil....stor buckla. Klev ur vår bil i full fart och undra vad i hel....e stod där?! Jag såg verkligen inte bilen. Länge bort fick jag en härlig kommentar från en äldre tant "det där gick inge vidare" skojar du, tänkte jag och la halva marsen (chokladen) i fickan på min nya jacka från Åhléns...
Sprang in till Rusta igen. Fick tag på en ensam kassakille. Bad honom att larma ut i högtalaren, för det tänkte jag har väl alla affärer? Hm...kanske mer mataffärer. Det slutade ned en lapp i kassan o på bilen, med en ursäkt och givetvis mitt nr.
Jag skyndade mig iväg mot ett möte. I bilen ringde jag maken, kände tårarna va nära...men nej nej nej! Jag kämpade emot. Kom på den halva marsen som jag tryckt ner i fickan i kanske ett chocktillstånd innan,och tröstade mig med den. Det fungerade nästan. Tog fram en till och åt upp den med. Som om jag inte redan mådde förbannat illa innan (dag 13...) så kan jag informera att detta tröstätande inte gav en lindrande effekt!
Ljus i den nya staken tändes senare i ett lugnare tillstånd, och gav mig en harmonisk känsla av lugn och en självklar känsla att jag aldrig skulle glömma var, när jag köpte detta hantverk.
Jag trodde den skulle kännas dyr med tanke på kostnad för självrisk m.m MEN vår försäkring täckte till och med den:-) jihoooooo
Sov gott
Kram
<a
Lika gott var den inte i mun, när jag backade in i en bil....stor buckla. Klev ur vår bil i full fart och undra vad i hel....e stod där?! Jag såg verkligen inte bilen. Länge bort fick jag en härlig kommentar från en äldre tant "det där gick inge vidare" skojar du, tänkte jag och la halva marsen (chokladen) i fickan på min nya jacka från Åhléns...
Sprang in till Rusta igen. Fick tag på en ensam kassakille. Bad honom att larma ut i högtalaren, för det tänkte jag har väl alla affärer? Hm...kanske mer mataffärer. Det slutade ned en lapp i kassan o på bilen, med en ursäkt och givetvis mitt nr.
Jag skyndade mig iväg mot ett möte. I bilen ringde jag maken, kände tårarna va nära...men nej nej nej! Jag kämpade emot. Kom på den halva marsen som jag tryckt ner i fickan i kanske ett chocktillstånd innan,och tröstade mig med den. Det fungerade nästan. Tog fram en till och åt upp den med. Som om jag inte redan mådde förbannat illa innan (dag 13...) så kan jag informera att detta tröstätande inte gav en lindrande effekt!
Ljus i den nya staken tändes senare i ett lugnare tillstånd, och gav mig en harmonisk känsla av lugn och en självklar känsla att jag aldrig skulle glömma var, när jag köpte detta hantverk.
Jag trodde den skulle kännas dyr med tanke på kostnad för självrisk m.m MEN vår försäkring täckte till och med den:-) jihoooooo
Sov gott
Kram
<a
Piller o jultidning!
Hallå!!
Snart sovdags! Helt slut, men det var det värt. Maken och jag hyrde film, via tvn!:) så enkelt nu för tiden. Det blev "lock out". Helt ok.
Annars har väl dagen - precis här fick jag sluta skriva då min 2- åriga dotter kom gråtande (ca 22.30). Tre sekunder senare när jag håller henne i famnen, känner jag hur hon börjar hurkla...precis satt på mig ett rent nattlinne...och så var man nerspydd från hals, bröst, mage och sen ben...då jag blev tvungen att ställa ner henne på golvet hukandes...det blev en rejäl vändning kan man säga! Nu ligger vi nyduchade bredvid varandra i hennes säng och hon har nästan somnat in igen. Fick lite saft...får se när nästa attack kommer!
Tänkte berätta om mina nya piller för illamåendet ( som inte hjälpte...) och jultidningen, som jag unna mig på Coop. Tyvärr blev jag besviken på innehållet... Vart har den mysiga röda traditionella julen tagit vägen?! Nu ska tydligen allt va vitt, stilrent och modernt! Jag gillar modernt, missförstå mig inte! Men hallå...lite mer julmys tack!
Nu ska jag försöka sova...Ellen vaknar säkert snart och vill kräkas...pluttan
Kram!
Snart sovdags! Helt slut, men det var det värt. Maken och jag hyrde film, via tvn!:) så enkelt nu för tiden. Det blev "lock out". Helt ok.
Annars har väl dagen - precis här fick jag sluta skriva då min 2- åriga dotter kom gråtande (ca 22.30). Tre sekunder senare när jag håller henne i famnen, känner jag hur hon börjar hurkla...precis satt på mig ett rent nattlinne...och så var man nerspydd från hals, bröst, mage och sen ben...då jag blev tvungen att ställa ner henne på golvet hukandes...det blev en rejäl vändning kan man säga! Nu ligger vi nyduchade bredvid varandra i hennes säng och hon har nästan somnat in igen. Fick lite saft...får se när nästa attack kommer!
Tänkte berätta om mina nya piller för illamåendet ( som inte hjälpte...) och jultidningen, som jag unna mig på Coop. Tyvärr blev jag besviken på innehållet... Vart har den mysiga röda traditionella julen tagit vägen?! Nu ska tydligen allt va vitt, stilrent och modernt! Jag gillar modernt, missförstå mig inte! Men hallå...lite mer julmys tack!
Nu ska jag försöka sova...Ellen vaknar säkert snart och vill kräkas...pluttan
Kram!
4 nov. 2012
Söndagen jag helst vill glömma
Ja fy fff!! Idag kom till och med tårar och gråt ut vid lunchen. Hur jobbigt får det bli?!?!
Jag försöker förklara för min man om hur jag känner mig, hur annorlunda illa detta är, men det landar alltid i känslan att...vadå illamående, det är väl inte så j---a farligt,"det går över" sa min mamma lite käckt...ja det fattar jag väl, men inte de senaste 10 dagarna!!!
Det verkar som att godis gör det värre, ändå är det lättast att mula i en...grr!
Ångest över det. Tack så mk!!
Ser inte fram emot morgondagen som jag brukar. Tänker mest på hur jag ska överleva en timma i taget nu.
Imorgon ska jag köpa nya armband, som är för illamående. Skit att jag troligtvis slängt dem:( på sånt blir jag snål, för de fungerade inte sist...ändå måste jag testa nu igen. Vem vet?!? Kanske de hjälper mig nu?!
Idag är jag i v7+5
Är det någon mer där ute som kännt eller känner som jag?!
Kram och god natt
Jag försöker förklara för min man om hur jag känner mig, hur annorlunda illa detta är, men det landar alltid i känslan att...vadå illamående, det är väl inte så j---a farligt,"det går över" sa min mamma lite käckt...ja det fattar jag väl, men inte de senaste 10 dagarna!!!
Det verkar som att godis gör det värre, ändå är det lättast att mula i en...grr!
Ångest över det. Tack så mk!!
Ser inte fram emot morgondagen som jag brukar. Tänker mest på hur jag ska överleva en timma i taget nu.
Imorgon ska jag köpa nya armband, som är för illamående. Skit att jag troligtvis slängt dem:( på sånt blir jag snål, för de fungerade inte sist...ändå måste jag testa nu igen. Vem vet?!? Kanske de hjälper mig nu?!
Idag är jag i v7+5
Är det någon mer där ute som kännt eller känner som jag?!
Kram och god natt
3 nov. 2012
En trött dag och farmors gamla trasmattor
Gravid med illamående...nu 9 dagar i sträck med konstant illamående. Det tar av min energi och gör mig oväntat deprimerad.
Jag vill verkligen inte vara ledsen, skör, orkeslös med jobbiga tankar..men det har ändå på nåt vis lyckats ta över och jag känner mer och mer för varje dag att det inte pekar åt något bra håll...
Jag började blogga med engagemang! Jag ville testa nåt nytt, tänkte det skulle driva på mina drömprojekt. Framförallt min musik!
Gitarren och låtskrivandet som legat på hyllan och väntat. Väntat på att besvikelsen, eller sorgen skulle gå över efter ett misslyckandet?!
Illamåendet gör mig oengagerade. Jag blir ledsen för det. Jag hoppas jag kommer igen.
Tyvärr blir nog mina inlägg vid denna tidpunkt, då jag har min egna ostörda tid på dagen.
Idag fick jag två trasmattor av min far efter min farmor. Farmor Jenny gick bort strax efter juldagarna förra året.
Vi la dem båda i vårt kök. Man kan tro att du gjort den speciellt till oss och vår ganska galna 70- tals tapet ( fast den är ur Anno 1909...tror jag).
Tack farmor! Nu kommer jag tänka ännu mer på dig, när jag känner ditt vackra hantverk under mina fötter.
Kärlek till alla!
Kram och god natt
Jag vill verkligen inte vara ledsen, skör, orkeslös med jobbiga tankar..men det har ändå på nåt vis lyckats ta över och jag känner mer och mer för varje dag att det inte pekar åt något bra håll...
Jag började blogga med engagemang! Jag ville testa nåt nytt, tänkte det skulle driva på mina drömprojekt. Framförallt min musik!
Gitarren och låtskrivandet som legat på hyllan och väntat. Väntat på att besvikelsen, eller sorgen skulle gå över efter ett misslyckandet?!
Illamåendet gör mig oengagerade. Jag blir ledsen för det. Jag hoppas jag kommer igen.
Tyvärr blir nog mina inlägg vid denna tidpunkt, då jag har min egna ostörda tid på dagen.
Idag fick jag två trasmattor av min far efter min farmor. Farmor Jenny gick bort strax efter juldagarna förra året.
Vi la dem båda i vårt kök. Man kan tro att du gjort den speciellt till oss och vår ganska galna 70- tals tapet ( fast den är ur Anno 1909...tror jag).
Tack farmor! Nu kommer jag tänka ännu mer på dig, när jag känner ditt vackra hantverk under mina fötter.
Kärlek till alla!
Kram och god natt
2 nov. 2012
November
Hej november!:)
Igår blev till slut en bra dag. Majs och kycklingsoppan stod redo för tjejerna, när kvällen kom.
En soppa jag verkligen kan rekommendera! Kolla in: http://www.ica.se/recept/kyckling-och-majssoppa-263596
Så gott med taccochipsen som man smular i:)
Tjejerna fick rött vin, som verkligen uppskattades! Testa: http://www.gnarlyhead.com/our-wines/
Har tyvärr ingen bild!
Kram på er!
Igår blev till slut en bra dag. Majs och kycklingsoppan stod redo för tjejerna, när kvällen kom.
En soppa jag verkligen kan rekommendera! Kolla in: http://www.ica.se/recept/kyckling-och-majssoppa-263596
Så gott med taccochipsen som man smular i:)
Tjejerna fick rött vin, som verkligen uppskattades! Testa: http://www.gnarlyhead.com/our-wines/
Har tyvärr ingen bild!
Kram på er!
31 okt. 2012
31 oktober
Hur illa kan man egentligen må?! Jag ska inte säga att det är det värsta jag varit med om...men det är helt otroligt:!!! Jobbigt!!!!
7 fulla veckor(det kan låta illa i vissa öron- haha;) imorgon är det 7+1. Tydligen har graviditet ett eget språk. Fatta inget första gången, men nu är man ju snart tre-barns-mor. Nåt har man väl lärt sig:D.
Nu är iaf vinterdäcken på! Skönt. Soppan till tjejträffen är förberedd till imorg. Ska bara baka brödet innan brudarna kommer. Recept och bild imorgon!
Kram och Happy Halloween!!
7 fulla veckor(det kan låta illa i vissa öron- haha;) imorgon är det 7+1. Tydligen har graviditet ett eget språk. Fatta inget första gången, men nu är man ju snart tre-barns-mor. Nåt har man väl lärt sig:D.
Nu är iaf vinterdäcken på! Skönt. Soppan till tjejträffen är förberedd till imorg. Ska bara baka brödet innan brudarna kommer. Recept och bild imorgon!
Kram och Happy Halloween!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)