10 veckor kvar...eller mer. Troligtvis fler dagar. Jag gick över med båda flickorna, suck...eller gör jag fel igen. Jag får hela tiden tankar om att jag inte har rätt att klaga eller gnälla. Det finns så många andra som har det värre. Kanske tjejer som gråter sig till sömns för att de inte kan bli gravida, eller i väntan på att det ska hända. Det finns de som är sjuka på riktigt, som kämpar mot så mycket värre saker än en vanlig graviditet. Fast vanlig. Jag vet inte om det är det jag har.
Är jag kanske barnslig när jag säger att: jag tycker fan jag får allt denna gång!
Eller...är jag kanske lite väl tyck-synd-om-mig-fast-det-inte-behövs!? Är det synd om mig? Är det det jag vill åt? Nej! Absolut inte. Helst vill jag att ingen ska veta, men ibland med rätt människor runt mig, så öppnar jag min tjocka dörr och avslöjar vem jag är där bakom, eller rättare sagt vem jag blivit eller håller på att bli!? Jag vet inte. Jag känner inte igen den där tjejen, som i sin ensamhet med fysisk smärta, psykisk smärta inte vill leva. Jag fattar inte varför hon dykt upp och dyker upp när jag minst anar. Jag vill inte veta av henne. Ändå verkar hon kommit för att stanna och utmana mitt andra jag gång på gång.
Jag öppnade den tjocka dörren ett par ggr denna vecka. Det har känts både bra och dåligt. Mest bra. Naket och ganska skämmigt. Varför? Ja, åter igen har jag satt en egen regel om att det är fel av mig att må som jag gör, jag ifrågasätter mig själv och vill inte erkänna riktigt att jag inte bara är gravid utan att jag faktiskt också är sjuk.
Sjuk i huvudet...det låter det. Så känner jag mig iaf. En ny Malin har iaf trängt sig på senaste veckorna och tagit över mer och mer på ett ganska skrämmande sätt. Vart ska detta sluta.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar