God morgon lördag!
Vaknade upp i stugan och tänkte på hur veckan varit.
Det blev en tjejkväll i Fjugesta trots allt.
Kofta Odd Molly, tröja meandi och byxor Åhlens.
Jag hade inte tänkt åka, men jag ångrade mig samma dag. Ibland behöver man ju träffa vänner extra mycket när saker i ens liv händer. Det ger energi att få komma bort och träffa sina vänner, men framförallt behövde jag få luft under vingarna. Egentid!
När jag ändå var i Fjugesta åkte jag förbi mitt gamla hem❤️ Här växte jag upp till jag var 19-20 år.
Tårarna var nära. Det brände lite extra bakom mina ögonlock när jag stod där med kameran. Tänk så många gånger jag gått mot den entrén och tittat ut från det där fönstret närmast gatan. Mitt rum.
Min barndom var här. Jag kunde nästan ta på den. Jag blev vemodig. Fick upp olika underbara barndomsminnen med mina syskon, mamma och pappa och alla kompisar på gatan.
Druvrankan hade verkligen tagit över både veranda och garage. Vilka goda små lila druvor vi kunde skörda på hösten.
Kvällens tjejkväll hos Malin var väldigt mysig. Jag hade rensat ut en massa kläder som tjejerna fick titta igenom. Många roliga skratt blev det under mannekäng-andet ;)
Den här veckan blev extra svår. En vecka som kommer föralltid att vara med mig livet ut.
När något händer, en olycka, någon som rycks bort i ens närhet, stor tragedi som berör på nåt vis, ja då blir jag ofta direkt bättre på att: vara här och nu. Jag värdesätter de vardagliga sakerna mer, att kunna gå upp frisk och kry och väcka sina tre juveler med en lätt strykning på deras kind, en puss och lite gos med barnen i famnen, värdet höjs det dubbla direkt! Jag kramar och luktar på mina barn extra mycket, njuter extra mycket när deras små händer håller om mig tillbaka. Älskar när den där barnarmen åker runt min hals automatiskt och håller i mig, när jag ska bära ner ett barn till nedervåningen. Huvudet som lutar mot min axel och ljudet från ett nöjt och tryggt barn i örat. Jag njuter mer av dessa ögonblick och lägger undan mobil eller dator mycket mer! Jag väljer att se barnen mer. Jag stannar upp och tänker mindre på morgondagen. Jag är tacksam på ett mer vaket sätt över de små vardagliga sakerna. Det som jag annars kanske tar mer för givet.
Det ger mig dock blandade känslor. Jag blir lycklig över ett sånt här uppvaknande, samtidigt som det faktiskt tar extra energi att vara så. Det jag menar är att detta så kallade: här-och-nu-tillståndet får en värdefullare mening. Det håller i sig ett tag, men snart är man inne i det mer "normala" tillståndet igen. Det låter ju lite hemskt, men jag tror ni förstår, och jag tror att jag är glad för det. Det är jobbigt att uppskatta allt här och nu, det blir nästan lite överdrivet tillstånd efter ett tag. Saker vardagliga sysslor måste bara göras och hända utan att man ska tänka på att man är tacksam över att se, äta, känna, smaka, gå, sitta, stå, att få vara mamma, att jag har tre fina barn, att jag fött tre barn, att jag har tre friska barn etc etc etc. Det gör också att jag även börjar oroa mig mer för sådant som inte hänt än. Inte bra!
Livet är inte lätt. Att vara mamma är svårt. Det var en olycka. Jag vet det, men det gör ont. Jag lyckades få ut den där förbannade plommonkärnan ur min sons hals och han kvävdes tack gode Gud inte, men jag hade gärna sluppit denna skräckupplevelse. Jag gjorde allt jag kunde och lyckades."sträck på dig och var stolt" sa sköterskan på vårdcentralen på telefon. "Du räddade din son."
En glad kille med en glad och tacksam mamma:-). Tog bilden innan vi for till Arvids första inskolningsdag.
Ha en fortsatt skön lördag och helg!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar