Äntligen kan vi skörda egna plommon från vårt träd i trädgården. Vilken rikedom tänkte jag igår. Jag kände mig så lycklig då jag fick plockade ner några så vi kunde smaka på dem.
Så röda och vackra. Smaken var underbar. Klart mina barn ska få smaka, även Arvid...men vilken vändning gårdgens eftermiddag tog. Det jag fruktar mest i mitt liv höll på att hända.
Jag höll på förlora min son igår.
Jag känner mig som världens sämsta mamma idag.
Arvid fick smaka på ett plommon. Jag tog bort kärnan efter några bett. Han älskade det, och ville ha mer. Han räckte upp sina armar mot skålen som stod på bordet. Jag lät han välja ett andra plommon. Jag tänkte att nu måste jag vara med igen, så han inte sväljer kärnan, men det gick så fort. Jag var i närheten men hade inte fullt fokus på min älskade son... jag förstår inte hur jag kunde välja att ta de där stegen bort från honom, att välja risken!? På bara några sekunder hinner det hända. Jag hör hur det fastnar i halsen och hur han kvider, Ellen skriker och jag rusar dit. Jag förstår direkt vad som hänt, då det har tyvärr hänt ett par gånger nu, varav en gång fick jag rusa iväg med honom upp och ner för att få hjälp med att få ut det (då en liten foliebit, som han hade lyckats få tag i. Då vågade jag inte peta mer i hans mun själv...)
Jag tog tag i Arvid och vände honom snett nedåt och dunkade hårt i ryggen mellan skulderbladen. Efter första gången har jag läst flertal gånger om hur man ska göra när det fastnar något i ett barns mun/hals, men ändå blir jag väldigt osäker på om jag gör rätt. Arvid kved och försökte vrida sig ur mitt grepp, han är stark för att bara vara 1 år och 3 månader, han kämpade för sitt lilla liv på egen hand. Jag såg hur hans ansiktsfärg förändrades då han inte fått luft på en stund och han fick panik. Han blev blå i ansiktet och jag började själv få panik och insåg att jag måste få upp kärnan med fingret. Jag ville inte riskera att trycka ner kärnan, men vad hade jag för val!? jag håller på att förlora min son, han får inge luft! Dunkandet i ryggen fungerar inte, inget hände. Jag kände försiktigt med fingret i halsen. Jag kände kärnan. Den satt fast. Jag blev skräckslagen inombords och tårarna började att rinner på min kind och kroppen började skaka. Jag hörde hur flickorna runt mig och Arvid skrika, men jag kunde inte bry mig om dem då. Jag tog tag i min nu ännu blåare och snart hjälplösa son och stoppade ner två fingrar igen. Han spärrade upp ögonen och jag såg en fruktansvärd skräck i hans små ögon. Du ska inte dö tänkte jag! Men inombords hann jag få hemska tankar som var fruktansvärda. Jag kände kärnan igen -jag får inte upp den!skrek jag. Panik och skräck! Ska jag förlora min älskade lilla Arvid nu?! Jag har aldrig kännt sådan maktlöshet och förtvivlan i hela mitt liv, jo kanske när han föddes (det traumat har jag delvis berättat om).
Då! helt plötsligt fick jag någon enorm styrka och mod inom mig och blev fokuserad som aldrig förr. Jag blundade och jag och kände mig fram med ena fingret, kände kärnan, och tog i ännu mer och trängde mitt finger ner ytterligare i en rörelse så kärnan inte skulle tryckas ner utan kvar fast mot halsväggen. Jag fick precis tag med den lilla extra nagellängd jag hade på pekfingret för att sedan kunna försöka trycka kärnan uppåt. På andra försöket lyckades jag få fäste! Arvid kämpade inte emot längre, han han inga krafter kvar. Jag tog i allt vad jag kunde. Så! Flög kärnan ut på golvet. Det blev lite blod på golvet där kärnan landat liksom på mitt finger. Så hörde jag hur Arvid kippade efter andan och efter bara någon sekund så började han skrika. Aldrig förr har hans skrik varit så underbart...
Jag skakade ännu mer i kroppen efteråt och grät på ett vis jag aldrig tidigare varit med om. Vi kramades alla fyra efteråt och försökte trösta lillebror, men han var då väldigt otröstlig länge. Jag ville aldrig släppa taget om honom. Till slut lugnade han ner sig och låg sen länge i min famn och pustade ut. Mina tårar slutade aldrig att rinna.
Jag känner mig fortfarande hemsk och misslyckad som gav han plommonet, och för att jag lämnat mitt fokus på honom. Jag är ledsen över att vara så hårdhänt med fingret i hans hals, så att det började blöda.. men så var jag tvungen. Jag hade inget annat val just då. Idag är jag enorm tacksam att jag tog modet och gjorde något jag aldrig trott jag skulle klara..Jag gråter fortfarande om vartannat. Jag ser bilderna framför mig om och om igen. När jag ser på min finaste lille kille nu, så ryser jag inombords för vad som kunde ha hänt och känner som sagt enorm tacksamhet. Älskade lilla barn. Förlåt. Tack. Jag älskar dig till månen och tillbaka.
Bilden ovan tog jag innan det hände...inga fler hela plommon för min lilla kille på väldigt länge...
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar