Vilken natt!

Igår kväll satt jag och grejade med alla tusentals foton som vi tagit genom åren på barnen i datorn, och försökte på något vis sortera...i alla fall de senaste två åren...samtidigt ligger min lilla Arvid i vagnen och börjar låta riktigt hes och hostig. Det slutade med att jag ett par timmar senare (runt kl.01.00) åker in till akuten. Arvid hade så svårt att andas...stackarn. Mitt hjärta gjorde så ont, och jag kände mig så hjälplös.
Därför var det så skönt att vi denna natt äntligen fick en bra upplevelse på sjukhuset. Personalen var underbar, och de fick verkligen Arvid att vara lugn och till och med le när han undersöktes på olika sätt och när han fick inandas adrenalin.
Min mamma hämtade jag upp på väg till sjukhuset, då Johan inte kunde följa med. Flickorna sov ju i sina sängar plus att han själv mådde riktigt risigt och troligen hade feber. Det var enormt skönt att ha henne med. Jag gillar inte sjukhus.
På väg hem från sjukhuset vid ca 3.30 händer nåt lite ovanligt får man väl ändå säga. Jag möter ingen bil på hela vägen, inte förrän sista rondellen. Där kom jag med helljuset på och glömmer att slå av den när jag möter bilen. Hoppsan, det var en polisbil! konstigt han åker med runt i rondellen efter mig...du skojar tänker jag, är det mig de följer? Ja vilken annan bil skulle de annars sikta in sig på? Jag var ju ensam där på riksvägen. Så råkar jag vingla till lite, när jag ska hålla åt sidan. För jag saktade in lite i tron om att de faktiskt ska förbi mig...istället ser jag att polisbilen börjar blinka! Hjälp, hjärtat hoppade till och jag kände mig någon sekund rädd som ett barn. Ett barn som gjort fel och inser det....Men nu hade jag väl inte gjort fel, eller?
Där bak satt stackars Arvid halvt drogad och sovande efter nattens händelse och inandning utav adrenalinet.
Vad har jag gjort för fel? Förlåt att jag bländade er. Sa jag försiktigt. De frågade vad jag gjorde ute så sent och jag berättade för de båda poliserna. Jag fick visa legg och blåsa. Den kvinnliga polisen sa att hon tyckte det var lite förargligt att jag skulle få vara med om detta också...haha kan inte låta bli att le lite åt det.
Kändes ganska bra ändå, att få vara med om. jag kunde ju lika gärna varit en onykter förare som glömde slå av helljuset och glömt släcka inne i bilen (hade lampan tänd där bak, så jag kunde se min lilla sjukling).
Väl hemma, somnade Arvid i sin vagga och sov som de andra nätterna.
Jag hade svårt att somna, men till slut kom John Blund till mig med.



Idag blev min Arvid 3 månader ❤

Krama om nån