Proteinpannkakor till lunch!

Flickorna är hos en kompis och leker och bakar pepparkakor, så då passa jag på att testa att göra proteinpannkakor. Det var enkelt och smaka gott. Johan tyckte det smaka som bröd och pannkaka, så det va ju bra:)

Recept:
1 dl havregryn
2 st äggvitor
1 tsk bakpulver
1 skopa proteinpulver (vanilj smak) alt en extra äggvita.
1 tsk olja

Mixa i en mixer.
Stek i olja eller smör.

Vi valde att tina jordgubbar, som vi mixade till en sås och så tog vi lite algarve sirap på. Gott och mättande! (fast Johan blev inte mätt på en halv, han kanske skulle ätit en hel själv. Det blir bara en stor av detta recept, om man inte väljer att göra flera små givetvis:)

Tacksam

En dikt
Tankar om mitt liv just nu

Jag känner tacksamhet
Jag känner kärlek
Dina små andetag
Jag luktar på dig och får kraft av din bebislukt
Du väcker mig så ofta om natten
Men jag gör allt för dig
Din hand nuddar min arm och jag vaknar för att finnas för dig
Tänk att du kom till oss
Tänk att vi fick dig
Jag älskar dig mitt underverk
Jag älskar att få uppleva dig
Jag lyssnar
Du andas och rör dig nära mig
Jag är tacksam
Kärleken tar aldrig slut
En två tre
Barn
Ni är mitt allt
Tillsammans är vi fem
Älskade man
Bästa vän
Familj
Kärlek
Tacksam.

I morgon gör jag det!

På kvällspromenaden med Mojje, så såg jag att flera hus i byn hade tjuv-startat med att pynta inför julen! Jag blev så glad! Det betyder ju att jag inte är först i morgon när jag tar fram mina stakar i fönstret;) En vecka före advent tycker jag är helt ok att börja pynta (det gjorde jag förra året med!) Se bara hur det ser ut i affärerna och alla reklamblad m.m som det står God Jul på och alla små tomtenissar lite här och där - det sprider sån julglädje:))

Så nej, i år ska jag inte skämmas för att ta fram dem en vecka innan advent. Det är ok!hihi

Snart är det jul här i vårt hus…lalalalalalalal…..

Kram

En trött Mojje <3

I morgon lyser adventsstaken i fönstret:D!!!

Tomteklänningar

Förra året var flickorna pepparkaks-flickor vid Lucia, och en massa andra dagar då de ville ha på sig dessa klänningar;) I år ville Malva vara en tomte-flicka, och Ellen hakade givetvis på - Jag meee!!!

Jag tycker det är så kul med jul nu när barnen blivit så pass stora att de pratar om minnen från förra julen, och vad vi brukar göra och vad de vill ha på sig på Lucia m.m.

Självklart fixade jag två tomte-klänningar, så nu har jag två pepparkaks-klänningar till salu från förra året;) Ska faktiskt lägga ut dem på blocket, eller kanske prova tradera eller kanske bara via Facebook. Why not? Jag fick klagomål om att jag handlar föööör mycket till barnen, så jag ska minsann visa att jag kan vara ekonomisk!hehe…

Jag letade runt efter tomte-klänning på både nätet och i butik i stan, men det var inte förrän jag kom till  Åhlens som det kändes helt rätt. Jag gillar när klänningarna är av bomull/polyester så de kan ha klänningarna till vardags (inte svettas i typ fleece-tomte-klänninga). Ni hittar klänningen här:Åhlens.

Arvid fick givetvis också en dress från Åhlens, så han matchar tjejerna <3

Arvids dress hitter ni här.

Jag är sugen på att börja julpynta och lyssna på julmusik. Advent är ju nästa helg, så varför inte? 

Ha en fin lördag!

kram 

Den långa promenaden i New York

Nr 3! Dags för det låååånga inlägget i veckan:)
Här kommer den första berättelsen från en galen resa i USA 1998.

Jag tog studenten på fredagen och på söndagen drog jag och min bror över till USA för att tågluffa. Ja, du hörde rätt: tågluffa i USA:) Min tanke från början var nog att vi skulle åka runt i de där välkänd "greyhounds"-bussarna för att se mer av ostkusten i USA, men när jag väl började forska i detta och kolla upp priser och avgångar, så upptäckte jag att det både var billigare att tågluffa plus att det fanns fler valmöjligheter när det gällde resvägar. Så vi köpte ett sådant månadskort som gällde på ostkusten.

Vi landade i New York, och tog bussen in till staden från flygplatsen. New York var första staden som vi skulle stanna i ett par dagar innan vi fortsatte vår 3 veckor långa resa med tåg på ostkusten. Vi skulle avsluta vår resa hos min amerikanska familj i Florida, som jag bott hos ett år (95-96).

Jag hade bara varit i New York en gång tidigare, men det går knappt att nämna som ett besök i stan. Det var ett lite galet och impulsivt beslut när ett flyg blev försenat och jag ville hinna få se en glimt av denna storstad. Det resulterade i ett fåtal timmar i en taxi. Kan berätta mer om den upplevelsen en annan gång. Nu tillbaka till resa med min bror.
När vi stod och väntade på våra stora ryggsäckar på flygplatsen kom bara en av våra väskor. Robins väska. Men var va min!? Borta. Ingen bra start på resan precis. I väskan fanns alla mina kläder och även andra viktiga saker som vi hade behövt, men det var ju bara gilla läget.
I ett par dagar fick jag gå klädd i Robins kläder…inte speciellt kul i en modestaden som New York..men vad hade jag för val. Jo, köpa nya kläder, det hade ju varit ett alternativ, men nu var jag den ekonomiske ansvarige på denna resa, och jag tyckte inte det fanns så stora utrymmen för ett sådant inköp så tidigt på resan. Vi skulle ju nämligen få bära på allt…sen skulle min väska komma tillbaka.
Jag brydde mig inte speciellt mycket över att gå klädd i Robins shorts och t-shirt, utan var mer förbannad på att jag inte fördelat packningen bättre mellan våra två ryggsäckar. Lärdom!

Första natten i New York var hemsk....Där var jag i det stora landet USA, med min lillebror 3 år yngre (17 år)…jag vet att jag tänkte flera gånger -hur kunde våra föräldrar släppa iväg oss!?!?! Resan hade verkligen inte startat bra, väskan var borta och en del av vår trygghet liksom försvann, halverades.
Jag försökte vara stark för Robins skull, och han även för mig tror jag. Rummet vi fick på vandrarhemmet var så litet att det var svårt att komma in. Vi skrattade och försökte vara positiva.Våningssäng och en tv…det var väl vad som fick plats. Vi försökte peppa varandra och hålla ett glatt humör hela första kvällen, men när vi stängde av tvn och försökte sova kom rädslan och oron som ett starkt strypgrepp runt halsen…det var svårt att få luft. Vilket väsen det var utanför vårt rum! Sirener, bilar, människor, prat, skrik, diverse oljud och spring i korridoren utanför rummet. Jag hörde hur Robin började gråta, och snart satt vi där som uppskrämda ekorrar högst upp i ett träd, och höll om varandra…snyftande. Vad gör vi här, sa vi. Jag vill hem, sa Robin. Jag med, sa jag. Men hur eländigt det än kändes och hur ledsna och rädda vi än var, så kändes det i alla fall skönt att vi hade varandra. Dörren var låst, tänkte jag. Vi är trygga med varandra. I morgon hittar vi ett annat boende, eller ett annat rum eller så reser vi hem. Till slut lyckades vi i alla fall somna, med tvn på….

När vi vaknade morgonen efter kändes det lite bättre, vi hade fått sova efter en lång resa med lite sömn. Egentligen var det inte så konstigt att vi blev som vi blev kvällen innan. Vi hade varit vakna i nästan två dygn... Allt oljud som kvällen innan kändes skrämmande och gav en negativ påverkan, kändes dagen efter inte alls lika farligt utan ganska naturligt.
Jag fick på mig ett par shorts av Robin och en t-shirt, och sen tog vi oss ner till receptionen. Jag frågade efter min väska, och till vår stora glädje berättade killen att de ringt från flygplatsen och meddelat att de skulle komma dit med väskan senare samma dag. TACK GODE GUD!! Underbar känsla! Helt plötsligt kändes det mycket roligare att vara på denna upptäcktsfärd med Robin, och jag tror han kände precis som jag. Våra mungipor gick upp och vi bestämde oss för att ta oss ut på ett par turistattraktioner.  Vårt mål för dagen blev att ta oss ner till södra spetsen av Manhattan och ta båten ut till frihetsgudinnan.
Vi bodde ganska högt upp på Manhattan, men beslutade oss i alla fall för att gå hela vägen till platsen där båtarna gick ut och tillbaka från frihetsgudinnan. -Vi måste snåla med pengarna, sa jag. -Vi spar säkert en hundring på att promenera.
Vi började gå…oj vad långt det var…vi gick och vi gick. Det såg så nära ut på kartan vi hade med oss...Vi kom till slut fram (efter ett par timmar), och var då ganska så trötta och hungriga. Jag hade lyckats få skavsår också…men sa inget till Robin, eftersom det var jag som hade envisats med att inte bekosta buss, taxi eller tunnelbana.
På vägen ner till platsen där båtarna lämnade hamnen ut mot frihetsgudinnan, valde vi att gå förbi de två stor tvillingtornen, world trade center. Vi tog kort på husen, som alla andra turister. Just denna dag var molnen lägre än toppen på dessa två gigantiska huskroppar. Det såg väldigt märklig ut, när man insåg att molnen var lägre än toppen på dessa två höghus. Det var en häftig upplevelse. Svårt att förstå att de inte finns längre, att de båda tornen rasade…
Nere vid hamnen fick vi sen stå i en lång slingrande kö innan vi fick komma på en båt. Biljettpriserna var ganska dyra, men vi hade inget val. Detta var en av våra stora mål på resan att få uppleva. Det fick kosta! Vi hade ju sparat pengar på den långa promenaden!:)
Vi steg iland på Liberty Island och fotograferade statyn som alla andra turister. Vi bad en man fotografera oss tillsammans med statyn i bakgrunden, vi tänkte att det vore ju kul att ha som minne…så därför var det extra tråkigt när vi hade framkallat bilderna hemma i Sverige, att denna man hade valt att kapat hennes huvud och våra ben!? Tänk om det varit idag, då hade man sett bilden direkt och fixat till det (i alla fall bett någon annan ta kort;))

När båten började närma sig Manhattan igen började vi båda tänka på den låååånga promenaden tillbaka till vandrarhemmet. Fy för att orka gå så långt igen…det går bara inte. Våra fötter värkte. -Vi tar tunnelbanan hem sa jag till Robin. Jag minns hans glädje i ögonen. -men har vi råd med det? frågade han. Ja, det får bli så. Jag har alldeles för ont i ena hälen för att klara av en 2-timmars promenad, sa jag.
Nere i tunnelbanesystemet dundrade det något helt otroligt. Det var varmt och kvavt, luften stod still. Miljön kändes inte trygg, och hur skulle vi hitta rätt!? Jag gick fram till luckan för att köpa biljett. Den stora amerikanska kvinnan på andra sidan, frågade vart vi skulle. Jag sa vilken gata. -1 dollar. Sa hon. Vad sa hon, tänkte jag. Sa hon 1 dollar? för oss båda!? Jag kontrollfrågade henne, och jag fick tillbaka samma svar. Jag sträckte osäkert fram en dollar, och väntade på att hon skulle säga att hon skojade…men det gjorde hon inte…
1 dollar….det var då dryga 7 kr! Det kostade endast 50 cent per biljett! Galet billigt! Jag vågade knappt berätta det för Robin.Vi skrattade hela vägen tillbaka till vandrarhemmet, och kunde väl konstatera att vi fått se mycket på vår promenad genom Manhattan;)…men för 3,50 kr hade vi gärna sluppit den långa promenaden i New York.
Ja det finns fler upplevelser att berätta om denna resa, men det blir en annan gång!

Ha en skön helg!!
Kram

Torsdagsmys

Sovmorgon, fullrulle-snurr hemma när flickorna var på förskolan 3 timmar (städa, tvätta, vika tvätt, plocka, fixa diverse ärenden på datorn och telefon, lunch och långpromenad…med tyvärr alldeles för lite kläder på. Burr va kallt det var! Borde kanske fattat det, när snön singlade ner och det var frost ute…att jag inte lär mig! haha har bott i norrland i 4 år, och ni som läste förra helgens berättelse vet ju vad jag varit med om…så jag kanske bord lärt mig att kolla termometern ibland!;)

Barnen och jag fick besök på eftermiddagen av vän med barn, vilket alltid är så trevligt och kul. Tiden går så mycket fortare och barnen håller sams bättre!:)…men sen….vilken dipp det blev när vi blev ensamma.... Flickorna började bråka direkt, bråkade lite till och bråkade ännu mer!!!!ahhhhh! blir galen.  Blev galen! Helt slut blev jag av att höra tjat, skrik, gråt och så ens egen röst som försöker säga till i normal ton…men som övergick ganska direkt till att jag fick en skrik-röst…suck. Dålig-mamma-feeling-knappen åkte på flera gånger, och sen var den på tills Johan kom hem….med rosor! Åhh…rosor och cola zero (har jag sagt att jag är svag för en kall cola zero?). Det var tur för han att den där colan kom hem!!…beställde det i tisdags, då glömde han. Beställde det igår, då köpte han cola light!? Inte detsamma..suck…idag fick han åka till tre olika ställen innan han hittade ett 6-pack!? konstigt, jag hoppas verkligen inte cola zeron är på väg bort, för den smakar inte så mycket konstgjort som lighten….mycket godare!

Min kära make styrde upp en riktig mysmiddag, och flickorna och jag dukade fint (med gamla julservetter haha). Ett glas rött blev det till den goda maten vars recept har blivit poppis hos oss. Ni hittar receptet här i bloggen (biff stroganoff) mmmmmmm! så gott:)

Imorgon är det frrrrrreeeeeeedaaaaag! Alltid lika härligt när helgen kommer.

Kram

Familjefoton hos Studio Vera

Här kommer några bilder från vår familjefotograferingen vi gjorde hos Studio Vera i slutet av augusti.

Jag var helt slut efter denna fotografering. Det var nämligen kaos, eller riktigt jobbigt när vi skulle få hela familjen glada och vilja samarbeta.... Arvid blev oplanerat gnällig och hungrig och flickorna var också ganska svårflörtade, och jag vet jag tänkte att vi kommer inte få en enda bra bild…men så fel jag hade! Fotografen Veronica är ett proffs såklart, så hon lyckades klicka på sin kamera innan de sura minerna infann sig. Jag hade verkligen svårt att ogilla någon av de drygt 70 bilder som hon tog.

Jag kan verkligen rekommendera denna tjej. Bra priser och så möjligheten att köpa bilderna på cd-skiva, så man kan göra en egen fotobok (som jag precis beställt) eller göra förstoringar, men då bör man beställa bilderna: högupplösta (har jag lärt mig att det heter). Ni hittar hennes studio via denna hemsida.

Kram

Vik-projekt från Ikea

Köpte ett förvaringsset i papp på Ikea sist jag var där, och har nu gått och glott på det flera dagar och funderat på när? och om jag orkar vika ihop det….såg väldigt komplicerat ut, och jag har nästan ångrat att jag köpte det…men 89kr…det är ju inte hela värden…

MEN SÅ!!!
Tröttheten på att se den stå där vid matsalsbordet tog över mitt: jag-orkar-inte-sätta-ihop-eländet-jag-spontanhandla…., så jag slet upp paketet och satte igång:)
Arvid var först nöjd i sin gåstol…men det dröjde inte länge förrän det goda humöret ändrade sig, när han kände att jag inte uppmärksammade hans försök att ta sig fram. Gullunge…han tar sig mest bakåt av någon anledning.

Några bilder på arbetet:

 

Klart! Blir bra i förrådet på hyllan. Här har jag tänkt förvara barnens teckningar och annat som de kommer hem med från förskolan.

God kväll!

Min onsdag

Himlen idag på min morgonpromenad med Mojje…ganska grå och trista kala träd…

=november i sitt esse!

I natt kom det igen…. Andra vågen av förkylning till vår familj. Hosta och lite halsont. Jag blir galen! Kändes ju som jag nyss blev frisk!? eller blev jag aldrig det? konstigt.

Arvid började skäll-hosta igårkväll…krupp-liknande hosta. Får se om det blir en tur till vårdcentralen för adrenalin den här gången med…
Flickorna var lite förkylda idag med, men pigga. Så tack för att de kunde gå till förskolan, tack!
För idag är det MIN ONSDAG:) 10-15 <3
Jag får liiite dåligt samvete att avslöja mina känslor så här på bloggen, men jag vet att det är fler där ute som också känner så;) Jag älskar mina barn!!!!MEN, fa…siken vad det är skönt att få egen tid med bara Arvid. Nu har han äntligen (efter 5,5 månad) börjat sova längre än 30 minuter! Jösse, vilket barn. Han har verkligen inte sovit länge om dagarna som bebis. Mina flickor kunde sova flera timmar!!

Min lilla sjukling

Nu ska jag bara skriva lite på bloggen, se några inspelade tv-program som jag missat, äta lunch, plocka och städa lite. Kanske kolla lite julgrejer…blev inspirerad av en vän som redan sätter upp julgardiner idag! Kul:) Längtar ännu mer!

Fortsätter jobba på att vara: NÖJD! Jag har tillräckligt med julgrejer..men fasiken vad det ska klia i fingrarna (som vill klicka hem några nya fina julsaker….vad är det för fel på mig!?!?!?;)

Kram

Sluta jaga! Bli nöjd!

Jag har haft en mycket trevlig tjejkväll hemma hos min vän Sofia. Kolla in hennes fina och GODA uppdukning!

Morotskaka och massa god exotisk frukt! Mums!

Men först av allt fick vi en varm god kopp med glögg! Mmmmm….smaken av glögg får mig att må så bra, man får smakminnen som handlar om jul…tänk, nu är det snart dags att pynta med våra vackra adventsljusstakar i våra fönster. Längtar!

Som vanligt på tjejträffar, så pratar man ju om ditt och datt och lite av det ena och andra. Vi kom in på "att bli nöjd" -när blir man det? kan man bli nöjd? Jagar man inte efter nåt hela tiden? Jagar du efter nåt? känns det igen? Jag jagar….

Det kan ju vara allt från att man vill ha en ny mobil, mer lön, mer att ha i garderoben, kläder, skor, smycken eller min favoritkategori: inredning (jag är ju typ blocket-beroende..och shoppingberoende). Jag har ju nämnt det tidigare, att jag inte alltid känt att mitt shoppingbeteende är så sunt, lite med glimten i ögat, men i kväll slog det faktiskt ner rejält i mitt huvud och hjärta att jag måste skärpa mig! Va nöjd! - sa mina vänner. Så nu jäklar ska jag jobba på att vara nöjd! Det gäller inte bara det här med att dra ner på shoppandet-för-det-gör-mig-lycklig-en-stund, utan även att jag tänker jobba på att vara nöjd med mig själv, mitt liv, vad vi har idag. Stanna upp helt enkelt. Det är konstigt hur snabbt man kan falla tillbaka i det där jagandet efter något, trots att min resa under detta år varit så….kaotiskt eller en av mina hittills svåraste stunder i livet.

Så nu blir mitt vardags-mantra: VAR NÖJD!!!:D

Kram på er

Kurs med telia; )

I dag hade jag en andra date med en teliakille angående min Samsung galaxy note 3. Vilken service! Får privatlektioner i hur den fungerar och jag får själv styra när han ska ringa. Det är kanon:-) Telia sa att jag kunde prova denna telefon i 14 dagar, vilket jag nappade på, annars hade jag nog valt Samsungs galaxy s4...tror jag den heter.
Ju mer jag håller på med denna kloss!(...för JA den är verkligen stor!) så börjar jag förstå varför den är så...ja vad ska jag säga...speciell?! Jag kan göra mycket med den, speciellt när man har den där pennan. Det är som en liten unik dator, en mini surfplatta, som man kan ringa med.
Samsung hade jag innan min iphone, så det är inte helt nytt, men det har verkligen hänt mycket! Tänk att bara säga "answer" utan att röra mobilen och så kan man prata med den som ringer via högtalaren! Perfekt när man är småbarns förälder! Hihi

Ikväll blir det tjejkväll = egen tid = få komma bort utan barn! Jihooo;) och mys med te och kaka och härliga tjejer. Love it!

Kram

Malva gillade att man kunde rita på mammas telefon!:) .....fast jag är osäker på om det var en bra ide'....

Sätta lökar i november….

Hm…det var inte min plan att sätta lökar i 18 november...tur att det inte hunnit bli kallt i backen än:)
Köpte tulpan- och krokus-lökar för flera veckor sen, lösvikt på Ica Max. 

Det blir spännande att se i vår om de kommer upp:)

Nu har vi lite kvällsmys i soffan framför bolibompa (jag smygbloggar;))

Kram!

Snygg tröja

Följer alla möjliga på instagram bl.a gina tricot. Har inte handlat där på evigheter, men jag tyckte denna tröja kunde bli min;)

Samsung galaxy note 3

Sitter och leker med min nya kompis.
Lite kul är det att man kan rita och skriva på skärmen!:)

Tillbaka i löpardojorna!

Äntligen är jag tillräckligt frisk för att komma ut och jogga. Nu måste jag ut!!

Så skönt var det! Får bara springa 1 km i taget nu 3 gånger, sen öka 5 min varje gång (min osteopats regler för bästar rehabilitering).

Det var underbart att komma ut, även om det var kort stund…knappt 10 minuter.

Mötte denna sol när jag vände tillbaka hem igen.

Hoppas jag kan komma ut på en 10-minuters runda imorgon!

Nu ska jag fortsätta bli kompis med min nya mobil...går sådär...

kram

JUL JUL strålande jul

Har ni fått denna reklam-tidning från IKEA? Fick den för ett par dar sen, men tittade i den ordentlig förrän idag.  Vad mycket fint det fanns i den. Jag blev inspirerad och glad:) Jag älskar julen. Ska bli så mysigt att få ställa fram stakarna i fönstret snart…är en  vecka före advent för tidigt? Vi får se vad jag vågar i år;)

Dessa fina papperskulor på bilden nedanför vill jag ha!! undrar bara om de finns på vårt Ikea i Örebro…? 

Gulliga julglas. Dessa köpte jag i söndags till flickorna. Blir lite extra kul-mysigt att dricka ur i jul!:)

Hoppas ni har en skön lördag!

Kram

En vintermorgon i Luleå

Här kommer upplevelse/sann berättelser nu: nr 2!! Trevlig helg-läsning:)
….du som inte orkar läsa, hoppa över dessa låååånga inlägg:)…kommer bara på fredagar!!;)

I 4 år studerade jag uppe i Norrland på Luleå Tekniska Universitet (ht 98- vt 02) och under de åren hann jag flytta runt i Luleå, väldigt många gånger. Just denna morgon bodde jag "i korridoren". Jag hade ett eget rum på ca 17 kvm med toalett, men delade kök med ca 8-10 personer…i mitt fall endast killar…(!!!) Ni kan tänka er när jag stod och laga mat, och gjorde grytor som skulle räcka en vecka..Killarna böna och bad om att få smaka...men vilken fattig student hade råd med att föda 8 personer till? Inte jag….men även om jag snällt men bestämt sa nej tyvärr, -jag kan inte bjuda på maten... så försvann min mat inte bara en gång i veckan:(
Det slutade med att jag vald att hyra ett kålskåp! haha galet, ni skulle sett killarnas min när de kom med kylskåpet från SIBA!
Men, det var inte det jag skulle berätta i denna helgberättelse, och inte om fler kylskåp heller för den delen;)

Jag vaknade på morgonen av att solens strålar väckte mig….attans tänkte jag, Jag skulle verkligen behöva köpa en mörkläggnings gardin eller nåt…visserligen var inte klockan så tidigt, men kvällen innan hade jag varit på kåren och festat…mitt i veckan. Det var sånt man kunde göra på den tiden , och inte skämdes man över det heller..tvärtom. Jag tror faktiskt att jag ibland kunde uppleva att andra som inte festa eller hängde på ut ett par gånger i veckan var underliga. Jag menar hallå, vi är ju studenter:)

Sakta masade jag mig ur sängen och tog en titt på klockan. Ups! min första lektion hade börjat…men jag hade redan skrivit klart min projektplan, så jag var ganska övertygad om att denna lektion inte innehöll mer än att vi fick tid att jobba med just detta dokument…men jag fick ändå lite dåligt samvete, så jag skyndade mig in i duschen. Solen sken ju ute och det var blå himmel, så det kunde kanske bli en skön promenad över sjön till universitetet. Promenaden brukade ta drygt 30 minuter. Jag tänkte, om jag tar med mig en smörgås och vatten, så kunden jag ju äta det när jag kommit till skolan. På det viset skulle jag ju vara riktigt duktig som motionerar innan frukost (jag levde gärna sunt på den tiden med, så jag kunde gå ner i vikt, absolut inte gå upp!).
Ska jag ta långkarlsonger?…jag tittade ner i lådan och sen på kläderna som låg i en hög på golvet. Partykläderna från gårdagens utekväll på kåren låg där. Mina nya snyggbyxor…de påminde om hur snygg jag hade känt mig kvällen innan. Trots att budgeten alltid var stram, så lyckades jag unna mig  dessa från Vera Moda…(tur att jag har extra jobbet som vaktmästare på Porsöhallen! tänkte jag)…men ska jag kanske ta på mig dem idag med? Men, det går ju inte med långkarlsongerna...
Jag tog en snabb titt ut. Det såg soligt och varmt ut. Jag beslutade mig därför för att  ta snyggbyxorna och inte ta på mig några långisar. Jag skulle ju inte se lika snygg ut, som kvällen innan, om jag var tvungen att trycka på mig nåt under!

På med skinnstövlarna, jacka och halsduk. Mössa…? nej den behövs inte. Jag blev så jäkla varm sist, och dessutom hade jag ingen snygg mössa..men kanske skulle jag ta med den i väskan? Håret är ju faktiskt lite blött fortfarande...
Telefonen plinga. Ett sms. Från en kompis: Bilen startar inte idag, pga av vädret. Ringer senare. Kram.
Jag undrade lite vad hon menade med "pga av vädret" för det var ju strålande sol och blå himmel!? Ja, ja min kompis hade en riktigt gammal skräphög till bil, så det var ju inte så konstigt om den strejka.

Jag öppnade dörren ut på bottenplan, och kände hur den kalla luften mötte mig. Friskt! tänkte jag. Det här blir en bra start på dagen, jag älskar när det är soliga vinterdagar.
Jag mötte flera på cykel som jag noterade hade extremt mycket kläder på sig, för jag såg knappt deras ögon mellan mössan och halsduken. Konstigt tänkte jag och traskade vidare. Medan jag gick där och tänkte på dagen som jag hade framför mig, började det kännas väldigt konstigt. Luften jag andades kändes inte så där trevlig som jag brukade tycka, jeansen kändes stela och jag började frysa om huvudet. Varför tog jag inte med mig mössan!? Fan. Jag fortsatte hundra meter till, och mötte fler studenter som gick eller cyklade. Alla har tjocka vinterjackor och byxor och stora varma mössor och halsduk runt munnen…men inte jag inte. Jag drog runt min tunna halsduk som en schal runt huvudet, ett försök att värma mitt huvud som började kännas riktigt fruset. Ögonfransarna klibbade och jag kände att det var is på dem. Jeansen kändes som de hade börjar stelna på nåt konstigt sätt, och min kroppsvärme kändes inte lika varm längre. Uch fy vad kallt det var! Luften kändes tung att andas, vad var det som hände!? Jag hade gått 1/3 av sträckan, och började faktiskt tvivla på om jag kunde gå ens 1 meter till. Jag såg mig om. Det fanns ingenstans jag kunde söka skydd mot kylan, eller gå in  någonstans. Framför mig hade jag bron över sjön, och på andra sidan började studenthusen resa sig på Porsön….skulle jag klara mig dit? Benen värkte, huvudet värkte, händerna var frusna, ögonen höll på att frysa ihop. Jag drog upp halsduken så att jag knappt såg ut. Nej, jag måste hem och få på mig mer kläder…om jag ens ville försöka mig ut igen i detta väder igen sen…just i denna stund, trodde jag knappt jag skulle klara mig levande hem..så jag började jogga lite, fastän det nästan gjorde det värre. Kroppen skrek av smärta och jag hade väldigt svårt att se och andas. Det gjorde ont i strupen och jag började få lite panik. Jag märkte att jag var helt ensam, jag såg någon gå långt där borta och jag gjorde ett försök att ropa. Rösten bar sig inte. Jag fick inte fram ett ljud. Hjälp….jag kunde inte ropa hjälp…jag dör nu, tänkte jag. Fryser jag ihjäl nu? det är ju helt sjukt detta!?
När jag såg mitt hus, tog jag fokus på fönstret till min lilla korridors-lägenhet. Kom igen Malin! Du klarar det! Kom igen! Lite till, du är snart där…snart där..snart där…
Sista biten, minns jag knappt, men jag minns hur svårt jag hade att öppna dörren med nyckel, jag klarade det inte. Jag fick inte runt nyckel, för det gjorde så fruktansvärt ont. Det gick inte.
Men då! Dörren gick upp och jag föll ner mot golvet, eftersom jag inte orkade bära min kropp längre. Framme! Jag klarade det! Jag lever! En kille i huset hade öppnat dörren åt mig, och tog som tur var emot mig…precis innan jag föll på det hårda stengolvet.
Killen som jag inte kunde se, eftersom mina ögon var helt hoplimmade av is, hjälpte mig upp till min våning och jag minns att han berättade något om att det aldrig varit så kallt sen 60-talet eller nåt….mina öron har frusit sönder, jag hör inget: sa jag till honom.- Snälla ring ambulans, fortsatte jag. -jag dör snart...Men, det gjorde han inte. Jag fick hjälp till mitt rum, och han drog på varmvattnet i duschen. -Ta en lång varm dusch nu, så ska du se att du inte dör, sa killen och gick. Jag gjorde som han sa. Så fort jag hörde att han stängt dörren klev jag in i duschen med alla kläderna på. Det hade aldrig gått att klä av sig dem. Jag tyckte de hade frusit fast på min kropp…i alla fall mina snyggbyxor…så utan att tänka steg jag in i den varma ångande duschen...
Jag har nog aldrig njutit av en varm dusch så mycket, som den gången. Jag stod väldigt länge, innan jag kunde börja klä av mig kläderna. Sedan kokade jag mig en kopp te på min kokplatta och tände alla ljus jag hade. Drog på mig en mysdress och skinntofflor OCH mössa och sa till mig själv att aldrig gå ute igen (men det gjorde jag redan nästa dag). På tvn fick jag veta att vi haft över 45 minusgrader! Jag kunde inte låta bli att le, hur kunde jag gått ut med så lite kläder!? herre gud...
Dagen efter köpte jag en termometer:) och vem den där killen var som hjälpte mig, det fick jag aldrig veta och vet fortfarande inte. Jag frågade alla i huset, men ingen hade hjälpt mig…?
Ibland tänker jag att det kanske var en ängel som hjälpte mig, att det inte var någon som tog emot mig på riktigt…vem vet…

Bilden är tagen utanför vårt hus (inte i Luleå)