Här kommer upplevelse/sann berättelser nu: nr 2!! Trevlig helg-läsning:)
….du som inte orkar läsa, hoppa över dessa låååånga inlägg:)…kommer bara på fredagar!!;)
I 4 år studerade jag uppe i Norrland på Luleå Tekniska Universitet (ht 98- vt 02) och under de åren hann jag flytta runt i Luleå, väldigt många gånger. Just denna morgon bodde jag "i korridoren". Jag hade ett eget rum på ca 17 kvm med toalett, men delade kök med ca 8-10 personer…i mitt fall endast killar…(!!!) Ni kan tänka er när jag stod och laga mat, och gjorde grytor som skulle räcka en vecka..Killarna böna och bad om att få smaka...men vilken fattig student hade råd med att föda 8 personer till? Inte jag….men även om jag snällt men bestämt sa nej tyvärr, -jag kan inte bjuda på maten... så försvann min mat inte bara en gång i veckan:(
Det slutade med att jag vald att hyra ett kålskåp! haha galet, ni skulle sett killarnas min när de kom med kylskåpet från SIBA!
Men, det var inte det jag skulle berätta i denna helgberättelse, och inte om fler kylskåp heller för den delen;)
Jag vaknade på morgonen av att solens strålar väckte mig….attans tänkte jag, Jag skulle verkligen behöva köpa en mörkläggnings gardin eller nåt…visserligen var inte klockan så tidigt, men kvällen innan hade jag varit på kåren och festat…mitt i veckan. Det var sånt man kunde göra på den tiden , och inte skämdes man över det heller..tvärtom. Jag tror faktiskt att jag ibland kunde uppleva att andra som inte festa eller hängde på ut ett par gånger i veckan var underliga. Jag menar hallå, vi är ju studenter:)
Sakta masade jag mig ur sängen och tog en titt på klockan. Ups! min första lektion hade börjat…men jag hade redan skrivit klart min projektplan, så jag var ganska övertygad om att denna lektion inte innehöll mer än att vi fick tid att jobba med just detta dokument…men jag fick ändå lite dåligt samvete, så jag skyndade mig in i duschen. Solen sken ju ute och det var blå himmel, så det kunde kanske bli en skön promenad över sjön till universitetet. Promenaden brukade ta drygt 30 minuter. Jag tänkte, om jag tar med mig en smörgås och vatten, så kunden jag ju äta det när jag kommit till skolan. På det viset skulle jag ju vara riktigt duktig som motionerar innan frukost (jag levde gärna sunt på den tiden med, så jag kunde gå ner i vikt, absolut inte gå upp!).
Ska jag ta långkarlsonger?…jag tittade ner i lådan och sen på kläderna som låg i en hög på golvet. Partykläderna från gårdagens utekväll på kåren låg där. Mina nya snyggbyxor…de påminde om hur snygg jag hade känt mig kvällen innan. Trots att budgeten alltid var stram, så lyckades jag unna mig dessa från Vera Moda…(tur att jag har extra jobbet som vaktmästare på Porsöhallen! tänkte jag)…men ska jag kanske ta på mig dem idag med? Men, det går ju inte med långkarlsongerna...
Jag tog en snabb titt ut. Det såg soligt och varmt ut. Jag beslutade mig därför för att ta snyggbyxorna och inte ta på mig några långisar. Jag skulle ju inte se lika snygg ut, som kvällen innan, om jag var tvungen att trycka på mig nåt under!
På med skinnstövlarna, jacka och halsduk. Mössa…? nej den behövs inte. Jag blev så jäkla varm sist, och dessutom hade jag ingen snygg mössa..men kanske skulle jag ta med den i väskan? Håret är ju faktiskt lite blött fortfarande...
Telefonen plinga. Ett sms. Från en kompis: Bilen startar inte idag, pga av vädret. Ringer senare. Kram.
Jag undrade lite vad hon menade med "pga av vädret" för det var ju strålande sol och blå himmel!? Ja, ja min kompis hade en riktigt gammal skräphög till bil, så det var ju inte så konstigt om den strejka.
Jag öppnade dörren ut på bottenplan, och kände hur den kalla luften mötte mig. Friskt! tänkte jag. Det här blir en bra start på dagen, jag älskar när det är soliga vinterdagar.
Jag mötte flera på cykel som jag noterade hade extremt mycket kläder på sig, för jag såg knappt deras ögon mellan mössan och halsduken. Konstigt tänkte jag och traskade vidare. Medan jag gick där och tänkte på dagen som jag hade framför mig, började det kännas väldigt konstigt. Luften jag andades kändes inte så där trevlig som jag brukade tycka, jeansen kändes stela och jag började frysa om huvudet. Varför tog jag inte med mig mössan!? Fan. Jag fortsatte hundra meter till, och mötte fler studenter som gick eller cyklade. Alla har tjocka vinterjackor och byxor och stora varma mössor och halsduk runt munnen…men inte jag inte. Jag drog runt min tunna halsduk som en schal runt huvudet, ett försök att värma mitt huvud som började kännas riktigt fruset. Ögonfransarna klibbade och jag kände att det var is på dem. Jeansen kändes som de hade börjar stelna på nåt konstigt sätt, och min kroppsvärme kändes inte lika varm längre. Uch fy vad kallt det var! Luften kändes tung att andas, vad var det som hände!? Jag hade gått 1/3 av sträckan, och började faktiskt tvivla på om jag kunde gå ens 1 meter till. Jag såg mig om. Det fanns ingenstans jag kunde söka skydd mot kylan, eller gå in någonstans. Framför mig hade jag bron över sjön, och på andra sidan började studenthusen resa sig på Porsön….skulle jag klara mig dit? Benen värkte, huvudet värkte, händerna var frusna, ögonen höll på att frysa ihop. Jag drog upp halsduken så att jag knappt såg ut. Nej, jag måste hem och få på mig mer kläder…om jag ens ville försöka mig ut igen i detta väder igen sen…just i denna stund, trodde jag knappt jag skulle klara mig levande hem..så jag började jogga lite, fastän det nästan gjorde det värre. Kroppen skrek av smärta och jag hade väldigt svårt att se och andas. Det gjorde ont i strupen och jag började få lite panik. Jag märkte att jag var helt ensam, jag såg någon gå långt där borta och jag gjorde ett försök att ropa. Rösten bar sig inte. Jag fick inte fram ett ljud. Hjälp….jag kunde inte ropa hjälp…jag dör nu, tänkte jag. Fryser jag ihjäl nu? det är ju helt sjukt detta!?
När jag såg mitt hus, tog jag fokus på fönstret till min lilla korridors-lägenhet. Kom igen Malin! Du klarar det! Kom igen! Lite till, du är snart där…snart där..snart där…
Sista biten, minns jag knappt, men jag minns hur svårt jag hade att öppna dörren med nyckel, jag klarade det inte. Jag fick inte runt nyckel, för det gjorde så fruktansvärt ont. Det gick inte.
Men då! Dörren gick upp och jag föll ner mot golvet, eftersom jag inte orkade bära min kropp längre. Framme! Jag klarade det! Jag lever! En kille i huset hade öppnat dörren åt mig, och tog som tur var emot mig…precis innan jag föll på det hårda stengolvet.
Killen som jag inte kunde se, eftersom mina ögon var helt hoplimmade av is, hjälpte mig upp till min våning och jag minns att han berättade något om att det aldrig varit så kallt sen 60-talet eller nåt….mina öron har frusit sönder, jag hör inget: sa jag till honom.- Snälla ring ambulans, fortsatte jag. -jag dör snart...Men, det gjorde han inte. Jag fick hjälp till mitt rum, och han drog på varmvattnet i duschen. -Ta en lång varm dusch nu, så ska du se att du inte dör, sa killen och gick. Jag gjorde som han sa. Så fort jag hörde att han stängt dörren klev jag in i duschen med alla kläderna på. Det hade aldrig gått att klä av sig dem. Jag tyckte de hade frusit fast på min kropp…i alla fall mina snyggbyxor…så utan att tänka steg jag in i den varma ångande duschen...
Jag har nog aldrig njutit av en varm dusch så mycket, som den gången. Jag stod väldigt länge, innan jag kunde börja klä av mig kläderna. Sedan kokade jag mig en kopp te på min kokplatta och tände alla ljus jag hade. Drog på mig en mysdress och skinntofflor OCH mössa och sa till mig själv att aldrig gå ute igen (men det gjorde jag redan nästa dag). På tvn fick jag veta att vi haft över 45 minusgrader! Jag kunde inte låta bli att le, hur kunde jag gått ut med så lite kläder!? herre gud...
Dagen efter köpte jag en termometer:) och vem den där killen var som hjälpte mig, det fick jag aldrig veta och vet fortfarande inte. Jag frågade alla i huset, men ingen hade hjälpt mig…?
Ibland tänker jag att det kanske var en ängel som hjälpte mig, att det inte var någon som tog emot mig på riktigt…vem vet…
Bilden är tagen utanför vårt hus (inte i Luleå)
