Panera färsk fisk...det är ju jätte gott...men!
Varför utsätter jag mig för de där extrema situationerna med tre barn!? Gaaaah!!
Jag menar det finns ju fiskpinnar!
Minstingen var extremt mammig igår, och konstigt var ju inte det, för han höll på bli sjuk. Han ville upp i famnen hela tiden och stod eller satt precis vid mina ben och sträckte upp armarna i skyn...och där stod jag och försökte panera fisk, skala räkor till kall sås, duka, panera igen, steka, koka potatis (som var färsk och skulle tvättas!!...) skala räkor, panera lite till, steka och tvätta händerna som blev kladdig om vartannat! Samtidigt i denna stund får jag be flickorna hjälpa mig med Arvid, och ja de kommer och hjälper mig i typ 20 sekunder..för sen inser de att Arvid var ju inte ett dugg skoj att leka med. Hans näsa rann massor (vilket båda flickorna påpekade) och var inte det minsta intresserade av deras försök att fånga hans uppmärksamhet.
Flickorna lämnade mig i sticket, och Arvid attackerar mina ben igen direkt! Jag kan knappt ta mig mellan spis och diskho och han gråter konstant och till slut skriker han...mammas hjärta blöder lite, men maten måste bli klar! Malva hade redan skrikit att hon är hungrig tjugoelva gånger...fan fan fan! Tyst unge tänker jag. Hjälp till istället! Jag ber inte snällt denna gång, utan skriker argt till flickorna att om de inte hjälper mig med Arvid får de ingen mat...oj, det var nog lite hårt, tänkte jag direkt efter att orden redan farit ur munnen, så jag ändrar mig och säger: alltså, om ni inte hjälper mig med lillebror, då kommer det dröja läääänge innan maten blir klar. Det kändes som att tjejerna fattade lite bättre, förhoppningsvis hörde de inte det första jag sa...
Min situation var mest i kaos under matlagningen!! Men till slut blev potatisen klar och räkorna skalade (varför gör jag en sås med ett halvt kilo räkor i?!?! Är jag galen?! What?! -tänkte jag för var räka jag skala...samtidigt som Arvid grät och drog i mina byxor..)
Sen skulle räkorna "bara" hackas lite och blandas med créme fraiche och majonnä...nähe, då var sen slut!? (här höll jag på att bryta ihop och börja typ storgråta...trött och förbannad på mig själv...så då ringer jag såklart mannen och skäller ut honom för att han hade tagit sista majonäsen utan att säga till...öh...för det skulle ju jag gjort:S...ja, ja ja! Det var fel. I know! Fan att man aldrig lär sig:P!)
Jag lyckades i alla fall TILL SLUT!!! bli klar med maten och flickorna åt som hästar..men i min mun smakade det bläääää! Jätte kul efter den ansträngningen. Jag var helt slut!
Inte nog med att tillagningen var jobbig sen ska vi ju inte tala om röran efteråt! Disk och matrester överallt!! Åh nääää aldrig mer lagar jag panerad torsk, med räksås när jag är ensam med barnen! Hur dum får man va?!?! ;)
Jag tänkte först skita i all disk...men så kommer den där kraften fram som absolut inte vill känna fisklukten hela kvällen eller se oredan...så det var bara att röja och torka bort alla spår:-)
Phuuuu...
Jag tror det var det som gav mig behovet och kraften att springa den där milen igår när mannen kom hem:-)
Kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar