Eller? Är det något jag säger bara för att det gått 5 veckor sedan jag födde Arvid. Om jag ska vara helt sann mot mig själv och dig som läser detta, så är det nog inte så att det rullat på så bra eller så fort...det har varit ganska turbulent, jobbigt, lyckligt, ledsamt, sorgligt, glatt, galet, vaket, tröttsamt, slit, svett, tårar...blod...nej kanske inte blod, men många olika känslor och svåra dagar.
Denna vecka var den läääängsta av dem alla. Ingen hjälp av dagis, utan i måndags stod jag där helt ensam med TRE barn...jösses, hur hamnade jag här!? (tänkte jag, när båda flickorna skrek åt olika saker, ville ha min uppmärksamhet, samtidigt som jag ammade Arvid..som var något stressad och inte helt lugn i sitt intag av mat, utan det slutade i att han fick mer mat på sig än i och kräktes upp det mesta..suck!)
Inte hade jag kommit ikapp med sömnen efter den extrema tiden innan förlossningen, och den blev ju inte direkt mer av när Arvid nu fanns hos oss.
Lyckoruset varade väl ett par veckor, men sen slog vardagen till som en käftsmäll och skakade om mig rejält...jag fick en känsla av att jag fortfarande var väldigt nedstämd, och att depressionen bara legat på lur...Jag tog upp detta med Lyckan, och beskrev det som ett misslyckande, orolig över vad detta skulle bli...inte vill jag känna det där igen...
Men hon lugnade ner mig med att det fortfarande handlade mycket om sömnbrist och givetvis hormoner. Nedstämd blir alla som föder barn efter en tid och hormonerna far åt alla håll, inget konstigt med det.
Arvid har varit ganska svår att söva längre stunder, vill ligga nära och har därför inte gett mig så många timmar sömn per natt.
Johan har dragit ett stort lass många nätter, så även han är sliten, vilket gör att vi båda kanske inte är så kärvänliga emot varandra hela tiden. Jag måste ändå säga att vi ändå gör ett bra jobb, och vi försöker båda att inte glömma oss i denna bubbla. Vårt liv har förändrats drastiskt sen förlossningen, inte bara att vi nu har tre barn, men också att jag kan bidra mer hemma med de vardagliga bestyren och att jag är (förhoppningsvis) gladare och positivare. Humöret går fortfarande ner i moll vissa stunder på en dag, men jag trallar i dur oftare än på många månader!
Jag har saknat att skriva på min blogg, men nu känns det som jag landat lite och orkar att ge mig min egentid...eller orkar, det har varit svårt att få den tiden. Den egentid jag fått har jag lagt på att sova i första hand, och i andra hand tagit en promenad med Mojje. Foglossningen är tyvärr delvis kvar, vilket gör mig väldigt ledsen och nedstämd. Jag får verkligen kämpa här för att inte låta det ta ner mig...
Efter 6 veckor, får man börja tänka på hur man ska banta och träna - läste jag på nätet...stämmer det? (givetvis försiktigt med min historik)...jag laddar för det och hoppas jag kan klara av att ta längre promenader oftare.
Lille Arvid låter så rosslig i vaggan bredvid, stackarn är snorig och täppt i näsan...snart dags för mer mat.
Hörs snart.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar