Projekt:skärmtak

Planering. Planering.
Där är vi nu...eller snarare Johan planerar. Jag stöttar, peppar och är med i diskussioner om hur han tänker göra det.
Vi ska äntligen bygga ett skärmtak och vindskydd på vårt stora soldäck! Tack för att vi fick veckan uthyrd!:) det avgjorde det hela. Inget är ju gratis. Så de pengarna behövde vi till detta projekt.
Mer om detta snart! Ska se om jag hittar en bild på framsidan av huset.

Kram

Semester

Semester. Vad jag tycker om det ordet. Gör inte du?
Vi har haft sköna dagar i vårt sommarhus på västkusten. Nästan två veckor och på lördag åker vi dit igen. Längtar redan. Vi kom hem i söndags.
Vilken resa hem... Efter en intensiv städning (då vi hyr ut huset denna vecka) hade det varit skönt om man kunnat sätta sig i bilen och fått slumra lite. Kanske lyssna på musik, läsa den där tidningen jag köpt... Nej, så underbart och skönt blev det inte. Flickorna turades verkligen om att bråka, skrika eller gråta. Ibland samtidigt, så man trodde huvudet skulle sprängas...-vad har vi gjort för fel, sa Johan efter ett par timmar. Tja...inte kunde jag hålla med och bekräfta att vi var de enda i hela världen som upplevt något sådant...även om jag också tänkte tanken...:S 32 mil brukar ta mycket mindre än 7,5 timme!!!?? Både Johan och jag var som utdragna trasor när vi väl kom hem. Mer trött, sliten och faktiskt ledsen i samma stund vet jag inte om jag upplevt tidigare.
Vi vilar upp oss denna vecka och har förhoppningsvis kraft igen när vi ska göra resan igen på lördag...då planerar vi åka mycket! senare...så att de eventuellt somnar..;)

Kram kram

Mot sommaren på västkusten

Att det ska ta sån tid att packa ihop allt för semestern innan man kommer iväg! Vi som va uppe så tidigt idag? När Johan sa vid 9, att vi borde va iväg vid 11, tänkte jag att det var väl självklart. Jag hade ju packat alla kläder, det var bara lite mat att packa ner, och så tvätten jag torktumlare, städa rent i köket, vattna blommor, ta ut soporna..men så behövde ju Arvid matas, gammal mat i kylen slängas (för vad skulle svärfar tänka...han skulle ju få mjölken. Kunde ju inte ta med 8 liter mjölk!! Allt skulle fylla hela frysbagen:)) flickorna fick en glass för att hålla sig något lugna och mindre tjat om när vi skulle åka;)...men åh-boy vilket stort misstag det var, för givetvis kladda de ner sig båda två på deras nya fina klänningar!....Blev tvungen att tvätta upp dem och torka i torkskåpet, vid givetvis två olika tillfällen...då jag inte uppmärksammade i packnings-stressen att båda! hade spillt...suck! (för av någon anledning ville jag att de skulle ha dessa nya klänningar, som var hand sydda och beställda av en bekant. Jag önska jag kunde sy så fint..)
Men varför denna stress!? Jag blir liksom så tävlingsinriktad med mig själv, och ska göra allt så fort och effektivt att det även påverkar mitt humör...trist!! Måste jobba bort det:S man vill väl bara få det där tråkiga gjort, komma iväg, känna den där lyckan av semesterkänslan. Komma bort från vardagen, som för mig är en lyx! Underbar känsla. Ungefär som när man varit och shoppat på stan (eller senaste tidens shopping för min del: på nätet!:)
Iaf...det är en lååååång resa för en 3 - och 4 - åring att sitta i en bil 32 mil..jag själv kan känna myror i brallan. Våra flickor var tyvärr extremt jobbiga denna resa, på väg till vårt sommarhus på västkusten. De turades verkligen om med att bråka, gråta och tjata, som om de diskuterat innan att de skulle göra det...utmana mammas och pappas tålamod till max!
Trots försök med diverse "överraskningar" längs vägen= mutor så att de skulle hålla sams och för att skapa viss lugn och harmoni....hm..det lyckades inte denna gång. Inte ens den rosa fina pysselboken de fick var,med massor av klistermärken och sidor att klistra den på var bra?! och jag som tänkte att de skulle underhålla dem jätte läääng....vad hände? Jo Malva tyckte den var för fin att klistra i utan bäddrade bara lite i (innan hon bad mig ta hand om den!?) och så Ellen...fick ett raserianfall över att klistermärken inte gick att ta loss...knövlade sönder den sidan, hörde Malva ge sin bok till mig och gjorde då givetvis likadant.....!!!!!????
Vi kom fram till slut...tack gode för att min mamma var där med förberedd mat (eftersom vi kom med extremt gnälliga och hungriga ungar) och hjälpande hand.

Underbart att vara här. Vi åkte från mulet och regnigt väder till blå himmel och sol! Jag fick en skön promenad till havet efter maten (men fick tyvärr en mycket ledsen bebis sista kvarten hem, ville inte ligga kvar i vagnen utan jag fick bära honom...starka armar, fick lite extra träning;)
Johan var taggad att måla huset, då mamma tvättat nästan hel! Inte dåligt gjort! Tummen upp för henne. Innan kvällen var slut hade Johan målat en hel kortsida av huset. Galet bra!

Kram

5 veckor sen, igår

Dagarna och veckorna har rullat på ganska bra.
Eller? Är det något jag säger bara för att det gått 5 veckor sedan jag födde Arvid. Om jag ska vara helt sann mot mig själv och dig som läser detta, så är det nog inte så att det rullat på så bra eller så fort...det har varit ganska turbulent, jobbigt, lyckligt, ledsamt, sorgligt, glatt, galet, vaket, tröttsamt, slit, svett, tårar...blod...nej kanske inte blod, men många olika känslor och svåra dagar.
Denna vecka var den läääängsta av dem alla. Ingen hjälp av dagis, utan i måndags stod jag där helt ensam med TRE barn...jösses, hur hamnade jag här!? (tänkte jag, när båda flickorna skrek åt olika saker, ville ha min uppmärksamhet, samtidigt som jag ammade Arvid..som var något stressad och inte helt lugn i sitt intag av mat, utan det slutade i att han fick mer mat på sig än i och kräktes upp det mesta..suck!)
Inte hade jag kommit ikapp med sömnen efter den extrema tiden innan förlossningen, och den blev ju inte direkt mer av när Arvid nu fanns hos oss.
Lyckoruset varade väl ett par veckor, men sen slog vardagen till som en käftsmäll och skakade om mig rejält...jag fick en känsla av att jag fortfarande var väldigt nedstämd, och att depressionen bara legat på lur...Jag tog upp detta med Lyckan, och beskrev det som ett misslyckande, orolig över vad detta skulle bli...inte vill jag känna det där igen...
Men hon lugnade ner mig med att det fortfarande handlade mycket om sömnbrist och givetvis hormoner. Nedstämd blir alla som föder barn efter en tid och hormonerna far åt alla håll, inget konstigt med det.
Arvid har varit ganska svår att söva längre stunder, vill ligga nära och har därför inte gett mig så många timmar sömn per natt.
Johan har dragit ett stort lass många nätter, så även han är sliten, vilket gör att vi båda kanske inte är så kärvänliga emot varandra hela tiden. Jag måste ändå säga att vi ändå gör ett bra jobb, och vi försöker båda att inte glömma oss i denna bubbla. Vårt liv har förändrats drastiskt sen förlossningen, inte bara att vi nu har tre barn, men också att jag kan bidra mer hemma med de vardagliga bestyren och att jag är (förhoppningsvis) gladare och positivare. Humöret går fortfarande ner i moll vissa stunder på en dag, men jag trallar i dur oftare än på många månader!
Jag har saknat att skriva på min blogg, men nu känns det som jag landat lite och orkar att ge mig min egentid...eller orkar, det har varit svårt att få den tiden. Den egentid jag fått har jag lagt på att sova i första hand, och i andra hand tagit en promenad med Mojje. Foglossningen är tyvärr delvis kvar, vilket gör mig väldigt ledsen och nedstämd. Jag får verkligen kämpa här för att inte låta det ta ner mig...
Efter 6 veckor, får man börja tänka på hur man ska banta och träna - läste jag på nätet...stämmer det? (givetvis försiktigt med min historik)...jag laddar för det och hoppas jag kan klara av att ta längre promenader oftare.
Lille Arvid låter så rosslig i vaggan bredvid, stackarn är snorig och täppt i näsan...snart dags för mer mat.
Hörs snart.

Kram