Efter beskedet om att vi inte fick plats eller kanske snarare inte blev prioriterade på förlossningen (trots att de lovat oss en igångsättning) svartnade det för mig och jag minns hur jag hade svårt att andas. Inom några minuter hade jag fått en s.k. ångestattack. Jag minns känslan av att ge upp, känslan av att bli illa behandlad, lurad.
Johan bad läkaren och den sen inkallade överläkaren att omvärdera deras beslut. Det kom då fram att de inte läst min journal ordentligt och missat all information om depression och stödet jag fått av psykolog m.m. Det finns tyvärr mer att berätta om denna dag, men det smärtar så att berätta. Det hela slutade iaf med att vi fick stanna på usö och att överläkaren i princip bad om ursäkt över att de missförstått vårt fall, och lovade oss igångsättning dagen efter. Jag hade inte mycket kraft att ge efter två kraftiga ångestattacker, utan övertalades att vila och försöka sova den natten på bb.
Den kvällen och natten var långt ifrån smärtfri. Jag längtade hem till våra flickors kärlek, känna deras små armar om min hals och pussar på min kind. Jag ville även hem till vår mycket skönare och bättre säng för min onda rygg/kropp.
Jag kunde inte skaka av mig känslor av att skämmas och att jag känt mig så lurad större delen av dagen. Jag kunde inte helt tro på att de skulle hjälpa mig dagen efter, för att bli av med detta helvete till smärtsamma situation. Smärtan gjorde sig påmind ännu mer nu, vid varje lilla rörelse jag var tvungen till. Magen var mycket stor och hård. Jag hade kraftiga förvärkar hela natten. Troligtvis efter att de undersökt mig där nere ett antal ggr på några dar.
Johan sov på en extra säng bredvid. Jag var tacksam att han var hos mig, det gav stor trygghet och jag försökte använda den känslan till att bygga upp energin som jag förlorat under dagen. Jag insåg att jag skulle behöva den, om de nu håller sitt ord om imorgon...bilden av överläkarens ord ekade i huvudet. Han hade tagit min hand och hållit den hårt, som ett bevis på att han inte skulle låta mig tro något annat än det han sa och lovade. Jag blir igångsatt imorgon, jag blir det...meningen gick runt runt i huvudet tills jag kände mig mer och mer övertygad om det. Den lilla negativa Malin som ändå fanns med där på ena axeln började så smått att knappt höras. Men hon fanns där bakom och lurade, bara för säkerhetsskull...som ett skydd för det som inte får hända...imorgon.
Jag tog mig igenom natten med mer medicin än vanligt. Jag njöt faktiskt av lyxen att använda den röda larmknappen:) tänk om man haft den hjälpen hela våren. Trycka...och så dyker snälla barnmorskor upp och ger en medicin och snälla uppmuntrande ord. Det gav mig också lite extra boost och trygghet.
Jag var mer orolig denna morgon än jag velat. Magen knöt ihop sig extra mycket och jag hade svårt att äta och bete mig normalt.
När vi väl fick besked om att någon från förlossningen skulle ta oss från BB och dit, började jag känna lite hopp. Rummet skulle vi få ha kvar sa en barnmorska. -lämna det ni inte behöver, sa hon. Vi tittade på varann Johan och jag. Inga ord behövde sägas. Vi tänkte båda på att nästa gång vi kom till rummet skulle Arvid vara med oss utanför magen. Arvid...ett namn som vi kommit fram till för en tid sen. Inget annat namn fanns att konkurrera med det namnet. Det kändes helt rätt. Nu ville vi bara träffa honom.
Så här drygt två veckor efter förlossningen, är jag glad och tacksam över hur lite jag då viste om vägen jag skulle bli tvungen att ta för att träffa honom. Vår älskade son Arvid.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar