Idag gäller det

4.49...jag borde sova, men kan inte. Jag har för andra natten i rad sovit bättre än på länge. Till och med smärtan i kroppen har varit mildrade. Känns konstigt, men skönt så klart! Beskedet om att jag skulle bli igångsatt har gjort stor skillnad på hur jag mår psykiskt, och jag har känt mer lycka än sorg sen i måndags när vi fick beskedet om idag..idag den 29 maj 2013 ska vi få hjälp med att få ut vår lille prins. Är det verkligen sant?Nä...jag kan faktiskt inte helt ta in det.
Jag hör mig berätta det för mina vänner och familj, men känner hur jag inte vågar tro det fullt ut...varför känner jag så? som att jag har något automatiskt skydd som liksom säger "nej men Malin det kanske inte händer, så bli inte ledsen om det blir ändrat..va inte för glad, synd om det inte blir så..skydda dig"

Tänk om jag dör imorgon, hörde jag mig säga till Johan igår kväll i soffan. Vi satt och såg någon dokumentär om flygolyckor (inte mitt första val, men Johan verkade gilla inslaget..så jag sa inget). Men, jag tror inslaget påverkade min fråga, så han var ganska snabb med att fråga om vi skulle byta kanal, efter att han sagt att "det klart du inte dör imorgon, sluta nu. Tänk inte så." Vi bytte kanal i alla fall.
Vi prata inte något mer om det, jag rös och försökte tänka positiva tankar...men det låg kvar och lura. Tankar som: att det kanske blir kjesarsnitt dök upp...tänk om medicinen inte får igång värkarbetet?...om det går fel sen när de ska snitta upp mig?...jag kanske förlorar massa blod?...jag kanske inte får se mina fina flickor igen!?...Kom igen nu sa jag till mig!!! Du ska inte tänka så här! Tänk positivt, tänk bara glada tankar, allt påverkar, kom igen kom igen....fan...Nej, sluta. Gå och lägg dig nu, klockan är över tio...Så till slut tog vi oss båda upp. Jag tittade lite i väskan jag packat innan jag lade mig. Komiskt, jag hade valt att packa i en liten blå ryggsäck med det som är till bebisen, och sen en annan väska till mig och Johan med kläder. Vi kom på efter bedömningen i måndags att vet inte hur det kommer bli riktigt. Vi kan ju bli kvar några dar...
Jag borde vila, sova lite till...i nästa inlägg berättar jag hur det gick:) Håll en tumme!!

Kram