Nr 3! Dags för det låååånga inlägget i veckan:)
Här kommer den första berättelsen från en galen resa i USA 1998.
Jag tog studenten på fredagen och på söndagen drog jag och min bror över till USA för att tågluffa. Ja, du hörde rätt: tågluffa i USA:) Min tanke från början var nog att vi skulle åka runt i de där välkänd "greyhounds"-bussarna för att se mer av ostkusten i USA, men när jag väl började forska i detta och kolla upp priser och avgångar, så upptäckte jag att det både var billigare att tågluffa plus att det fanns fler valmöjligheter när det gällde resvägar. Så vi köpte ett sådant månadskort som gällde på ostkusten.
Vi landade i New York, och tog bussen in till staden från flygplatsen. New York var första staden som vi skulle stanna i ett par dagar innan vi fortsatte vår 3 veckor långa resa med tåg på ostkusten. Vi skulle avsluta vår resa hos min amerikanska familj i Florida, som jag bott hos ett år (95-96).
Jag hade bara varit i New York en gång tidigare, men det går knappt att nämna som ett besök i stan. Det var ett lite galet och impulsivt beslut när ett flyg blev försenat och jag ville hinna få se en glimt av denna storstad. Det resulterade i ett fåtal timmar i en taxi. Kan berätta mer om den upplevelsen en annan gång. Nu tillbaka till resa med min bror.
När vi stod och väntade på våra stora ryggsäckar på flygplatsen kom bara en av våra väskor. Robins väska. Men var va min!? Borta. Ingen bra start på resan precis. I väskan fanns alla mina kläder och även andra viktiga saker som vi hade behövt, men det var ju bara gilla läget.
I ett par dagar fick jag gå klädd i Robins kläder…inte speciellt kul i en modestaden som New York..men vad hade jag för val. Jo, köpa nya kläder, det hade ju varit ett alternativ, men nu var jag den ekonomiske ansvarige på denna resa, och jag tyckte inte det fanns så stora utrymmen för ett sådant inköp så tidigt på resan. Vi skulle ju nämligen få bära på allt…sen skulle min väska komma tillbaka.
Jag brydde mig inte speciellt mycket över att gå klädd i Robins shorts och t-shirt, utan var mer förbannad på att jag inte fördelat packningen bättre mellan våra två ryggsäckar. Lärdom!
Första natten i New York var hemsk....Där var jag i det stora landet USA, med min lillebror 3 år yngre (17 år)…jag vet att jag tänkte flera gånger -hur kunde våra föräldrar släppa iväg oss!?!?! Resan hade verkligen inte startat bra, väskan var borta och en del av vår trygghet liksom försvann, halverades.
Jag försökte vara stark för Robins skull, och han även för mig tror jag. Rummet vi fick på vandrarhemmet var så litet att det var svårt att komma in. Vi skrattade och försökte vara positiva.Våningssäng och en tv…det var väl vad som fick plats. Vi försökte peppa varandra och hålla ett glatt humör hela första kvällen, men när vi stängde av tvn och försökte sova kom rädslan och oron som ett starkt strypgrepp runt halsen…det var svårt att få luft. Vilket väsen det var utanför vårt rum! Sirener, bilar, människor, prat, skrik, diverse oljud och spring i korridoren utanför rummet. Jag hörde hur Robin började gråta, och snart satt vi där som uppskrämda ekorrar högst upp i ett träd, och höll om varandra…snyftande. Vad gör vi här, sa vi. Jag vill hem, sa Robin. Jag med, sa jag. Men hur eländigt det än kändes och hur ledsna och rädda vi än var, så kändes det i alla fall skönt att vi hade varandra. Dörren var låst, tänkte jag. Vi är trygga med varandra. I morgon hittar vi ett annat boende, eller ett annat rum eller så reser vi hem. Till slut lyckades vi i alla fall somna, med tvn på….
När vi vaknade morgonen efter kändes det lite bättre, vi hade fått sova efter en lång resa med lite sömn. Egentligen var det inte så konstigt att vi blev som vi blev kvällen innan. Vi hade varit vakna i nästan två dygn... Allt oljud som kvällen innan kändes skrämmande och gav en negativ påverkan, kändes dagen efter inte alls lika farligt utan ganska naturligt.
Jag fick på mig ett par shorts av Robin och en t-shirt, och sen tog vi oss ner till receptionen. Jag frågade efter min väska, och till vår stora glädje berättade killen att de ringt från flygplatsen och meddelat att de skulle komma dit med väskan senare samma dag. TACK GODE GUD!! Underbar känsla! Helt plötsligt kändes det mycket roligare att vara på denna upptäcktsfärd med Robin, och jag tror han kände precis som jag. Våra mungipor gick upp och vi bestämde oss för att ta oss ut på ett par turistattraktioner. Vårt mål för dagen blev att ta oss ner till södra spetsen av Manhattan och ta båten ut till frihetsgudinnan.
Vi bodde ganska högt upp på Manhattan, men beslutade oss i alla fall för att gå hela vägen till platsen där båtarna gick ut och tillbaka från frihetsgudinnan. -Vi måste snåla med pengarna, sa jag. -Vi spar säkert en hundring på att promenera.
Vi började gå…oj vad långt det var…vi gick och vi gick. Det såg så nära ut på kartan vi hade med oss...Vi kom till slut fram (efter ett par timmar), och var då ganska så trötta och hungriga. Jag hade lyckats få skavsår också…men sa inget till Robin, eftersom det var jag som hade envisats med att inte bekosta buss, taxi eller tunnelbana.
På vägen ner till platsen där båtarna lämnade hamnen ut mot frihetsgudinnan, valde vi att gå förbi de två stor tvillingtornen, world trade center. Vi tog kort på husen, som alla andra turister. Just denna dag var molnen lägre än toppen på dessa två gigantiska huskroppar. Det såg väldigt märklig ut, när man insåg att molnen var lägre än toppen på dessa två höghus. Det var en häftig upplevelse. Svårt att förstå att de inte finns längre, att de båda tornen rasade…
Nere vid hamnen fick vi sen stå i en lång slingrande kö innan vi fick komma på en båt. Biljettpriserna var ganska dyra, men vi hade inget val. Detta var en av våra stora mål på resan att få uppleva. Det fick kosta! Vi hade ju sparat pengar på den långa promenaden!:)
Vi steg iland på Liberty Island och fotograferade statyn som alla andra turister. Vi bad en man fotografera oss tillsammans med statyn i bakgrunden, vi tänkte att det vore ju kul att ha som minne…så därför var det extra tråkigt när vi hade framkallat bilderna hemma i Sverige, att denna man hade valt att kapat hennes huvud och våra ben!? Tänk om det varit idag, då hade man sett bilden direkt och fixat till det (i alla fall bett någon annan ta kort;))
När båten började närma sig Manhattan igen började vi båda tänka på den låååånga promenaden tillbaka till vandrarhemmet. Fy för att orka gå så långt igen…det går bara inte. Våra fötter värkte. -Vi tar tunnelbanan hem sa jag till Robin. Jag minns hans glädje i ögonen. -men har vi råd med det? frågade han. Ja, det får bli så. Jag har alldeles för ont i ena hälen för att klara av en 2-timmars promenad, sa jag.
Nere i tunnelbanesystemet dundrade det något helt otroligt. Det var varmt och kvavt, luften stod still. Miljön kändes inte trygg, och hur skulle vi hitta rätt!? Jag gick fram till luckan för att köpa biljett. Den stora amerikanska kvinnan på andra sidan, frågade vart vi skulle. Jag sa vilken gata. -1 dollar. Sa hon. Vad sa hon, tänkte jag. Sa hon 1 dollar? för oss båda!? Jag kontrollfrågade henne, och jag fick tillbaka samma svar. Jag sträckte osäkert fram en dollar, och väntade på att hon skulle säga att hon skojade…men det gjorde hon inte…
1 dollar….det var då dryga 7 kr! Det kostade endast 50 cent per biljett! Galet billigt! Jag vågade knappt berätta det för Robin.Vi skrattade hela vägen tillbaka till vandrarhemmet, och kunde väl konstatera att vi fått se mycket på vår promenad genom Manhattan;)…men för 3,50 kr hade vi gärna sluppit den långa promenaden i New York.
Ja det finns fler upplevelser att berätta om denna resa, men det blir en annan gång!
Ha en skön helg!!
Kram