29 fulla veckor...jaha tänkte jag, en vecka till avklarat. Kände ingen glädje ingen lättnad. Vägen kvar känns så jävla lång. Tankar som: kommer jag klara det? dyker upp hela tiden, kommer jag stå emot de destruktiva tankarna som gör mitt liv till en stor sorg?
Varför skulle jag hamna i det här? Varför kan jag inte få känna mer lycka och glädje? Varför får jag ingen hjälp?! Vad ska man berätta för att de ska tro mig eller ta mig på allvar? Inte går väl alla gravida kvinnor med dessa tankar, nej det vet jag. Jag hade en svår graviditet fysiskt med både Malva och Ellen, men detta...det är något helt annat. Inte nog med att de fysiska smärtorna äter upp mig mer och mer utan jag får kämpa mot dessa psykiska hinder längs vägen som tar energi, förändrar mig och får mig känna saker jag inte önska någon fick känna...
Jag vill vara positiv, speciellt när andra säger "men nu är det inte långt kvar. Det kommer gå fort.osv"....mmmm säkert, de vet inte vad de säger tänker en del av mig. Den del av mig som jag inte känner igen, en del av mig som känner hat, blir arg, förbannad, uppgiven och ledsen...den del som gör att jag inte har tålamod med min fina flickor eller min älskade man. Jag ger upp, lägger mig i soffan, stänger av.
Jag tvingar mig att vara med och natta barnen, som ikväll, men mitt tålamod är under noll och hör mig skrika, hota dem på olika vis för att de ska lyssna. "Det blir inget badhus imorgon om ni inte är tysta nu, sov!" Jag försöker vara lugn, snäll och förstående...men det övergår snart till ilska, irritation och sen gråt när de väl somnat. Smärtan är som värst när jag ska gå ner för trappen om kvällen både fysiskt och psykiskt.
Kram
