Mmm...

Branflakes, havregryn, nektarin, pumpakärnor och blåbär!:) god morgon härliga tisdag!

Vilken natt!....hua

Nu när jag snart ska somna, kan jag inte hjälpa att jag ligger och funderar på natten som va...
Läskigt är bara förnamnet. Vad ska jag berätta nu, tänker ni!? Jo så här var det: jag hade precis ammat pojken min. La han i vaggan, satt en stund tills dess jag var säker på att det grönt att gå på toaletten. Jag petade på Johan för säkerhetsskull. Gjorde teckenspråk att jag skulle gå ut, att han fick hålla lite koll. Vi har haft några jobbigare nätter, då våra småflickor vaknat...vilket inte är så kul. Så därav denna försiktighetsåtgärd.
När jag öppna dörren och tog ett par steg mot toaletten, hörde jag musik från nedervåningen? Men gud, stängde jag inte av?! Jo men det gjorde jag. Oj vad hög volym, men fy va otäckt. Är det nån där nere?! Fort tog jag mig tillbaka till sovrummet, och väckte Johan. Han precis som jag blev väldigt fundersamma. Johan gick först ner, sen kom jag...med hjärtat i halsgropen.
Det var riktigt obehagligt. Jag hann tänka många otäcka saker, innan Johan sa högt när vi var vid stereon: det verkar vara ett alarm?! Flickorna. Det måste varit dem som fingrat på steron...suck! Skönt att det bara var så!! Måtte den inte dra igång inatt igen och skrämmer oss:)

Kram! Måste sova ögonen känns tunga...

Vilken sensommarkväll!

Bilderna talar för sig. Det blev en skön långpromenad med Mojje i solen.

Receptet!

Här kommer receptet till den underbart goda skaldjurs lasagne:

4 port

200g färska pastaplattor
200g riven mozzarella

Fyllning:
4 dl creme fraiche
2 dl mjölk
1 msk sambal oelek (ta lite mindre, det blir ganska starkt)
1 pressad vitlöksklyfta
2 finrivna fiskbuljongtärningar
170g räkor i lag
170g kräftstjärtar i lag
en purjolök
250g/burk coctailtomater
100g färsk spenat (typ babyspenat, kan säkert ta fryst)
1 citron att skära i klyftor och ha över den rykande maten:)

1. Rör ihop allt!
2. Varva med pastaplattorna. Tryck ner plattorna ordentligt, så de ligger under vätskan.
3. Grädda i 30 min mitt i ugnen 225 grader

Gott med grönsallad till! Mumma!!:)

Kram kram

Vilken god skaldjurslasagne!

Tur att man kan blogga med mobilen, annars skulle jag aldrig få till det;) det är full rulle med tre barn. Trodde nog jag skulle få mer tid med datorn i famnen, men si det blev med mobilen istället. Beror väl på storlek och enkelheten att ta med den överallt i huset:)
Det är mitt i natten. Jag har precis gett lillkillen mat.
Hostan håller mig vaken..blää:(
Jag måste dela med mig av ett super gott recept på skaldjurs lasagne som jag slängde ihop på mindre än 20 minuter exkl tid i ugn.



Det var riktigt enkelt! Se bara till att inte glömma tomater och purjolöken! Hehe precis när jag satt in formen i ugnen, och vände mig om mot vår köksö...för att då plocka in alla andra matvaror jag köpt...upptäckte då att cocktailttomaterna OCH purjon inte låg i formen i ugnen! Snabbt fick jag ta ut formen, hacka upp tomaterna och purjolöken..för att sen försöka sprida dessa två ingredienser mellan de färska lasagne-plattorna...öh...kan säga att det gick sådär bra.
Det blev smaskigt ändå. Verkligen god smak med lite hetta.
Ni får receptet imorgon. Receptet ligger på nedervåningen...
Nu ska jag sova vidare. Kramis

Luta golv!

Flickorna på förskolan och Arvid sov. Då passade jag på att luta Malvas nya rum. Ellens nya trägolv luta jag igår innan vi gick till förskolan! Phu:)
Det gick bra tills jag fick springa ner till Arvid i vagnen hela tiden...till slut fick han hänga med upp. Det lukta knappt ingenting om medlet som tur var!
Blev riktigt nöjd med resultatet. Enkelt var det. Fint när trägolvet blir lite ljust vitt. Nästa moment är tapetsera Malvas rum och lister. Sen kan jag få göra det roligaste: inreda!:) hoppas det kan bli i helgen.

Kram!

Torsdag snart helg!

God morgon torsdag! Tycker om den dagen i veckan. Den är nästan som lilla fredag:) helgen är nära!
Hade många planer idag, men inatt började jag få ont i halsen...igen?!:( tyckte inte det var länge sen. Trist. Men vilken skön natt det blev, äntligen! Arvid sov hela 4 timmar i sträck! Mina flickor gav mig mycket mer sömn när de var bebisar, men inte denna lilla kille;) jag ska inte klaga, han är inte skrikig om nätterna eller speciellt svår att få nöjd. Men att äta varannan timme på natten har ibland gjort mig galen!...och trött. Hoppas det håller i sig nu med bättre sömn!
Nej ny måste jag knalla över med flickorna till dagis. Vi har så oförskämt nära nu. Granne med förskolan:-)

Kram så länge!

Laga vagn och impuls-shopping

Älskar emmaljunga barnvagnar! MEN det nya chassit på denna modell blev en besvikelse direkt.

Båda de mindre hjulen fram fick spel så fort man ökade takten till lite mer bestämd promenadtempo!:( i mitt fall var det vänstra fram värst.
Idag skulle jag få hjälp hos affären Barnens hus, en annan återförsäljare än Våra små, som valt att inte sälja Emmaljunga längre?! Tydligen var det inte något man gjorde på några minuter (som jag hade planerat;) minst en timma behövdes. Så jag och Arvid tog oss över till marieberg galleria och impuls-shoppa lite:-).
Jag föll för denna reklambild på Kappahl:


Jag köpte allt! Haha känna sig snygg under promenader och träning hjälper, det är jag helt övertygad om:).
Sen blev det lite rea-shopping på Lagerhaus. Endast 10kr styck!




Fina att servera förrätter eller efterrätter i!
Idag tisdag ska det bli verkstadsbesök med bilen i Lindesberg.

Ha en bra dag!

30 min räcker!

Man måste inte hålla på läääänge. Nu blir det en sval dusch!:)
Kolla in den mjuka magen:-) men den ska bli så stark och fin inom rimlig tid;)

Styrketräning hemma!

Nu kör vi!

Morötter för viktnedgång!

Samtidigt som jag intar min goda frukost ser jag nästa morot.




Detta kit blir mitt när jag väger 85! Denna vecka klara jag ner till 86, då blev det fotvård!!:)
Jag vägde 102 när jag var som störst med Arvid...ska ner till 75 till att börja med!

Morot finns inplanerade för varje kilo ner.

Kram

Färgglad frukost!

Persika och kiwi med branflakes och en näve havregryn:)

Nu ska denna dag bli toppen! Skön söndag, inga stora planer. Hoppas få träffa en nyfödd ikväll!

Ha en skön dag!

Nytt liv ny chans

Nu!!!! Jag har fått mitt liv tillbaka, det känns nytt och härligt! Nästan som man fått en andra chans. Senaste veckan har varit extremt jobbig, utmaning på högsta nivå MEN ändå bästa känslorna på länge. Jag kan börja röra på mig!! Träna!! Ta hand om alla våra barn ensam, stå för markservice när Johan snickrar!! När hände det sist?! Många tyckte nog vi va galna när vi sista veckan på semestern drog igång med projekt: skärmtak/vindskydd vid sommarstugan. Jag kände mig iaf galen;) men såååå lycklig för jag ville och kunde!!! Halsont hela samma vecka dessutom...mycket irriterande. Jag som tänkt börja att gå PW!! Men det blev en rejäl PW (förlåt power walk) på ett annat sätt:) det blev passa barnen, laga mat, diska (har ingen diskmaskin i sommarhuset, måste ändra på det snart!!!! -det är så tråkigt att diska!!) handla, ta sig ner till havet med fika o tre barn, hålla alla glada och nöjda...hm..gick inge vidare, då våra tjejer (speciellt 3-åringen) bestämt sig för att vara extremt trotsig. Vill inte göra som mamma och pappa säger, utan helst gnälla, skrika, gråta över det mesta. Helst vill hon/de äta glass och godis hela dagen lång och inget annat...detta kan i och för sig bero på alla glassar som vi ändå tillåtit, mutat med i olika situationer...det har varit alldeles för många..suck har kännt oss värdelösa och sämsta föräldrar flera ggr...ibland undrat vad vi gjort gör fel och tänkt att vi nog har de mest jobbigaste ungarna i hela världen..MEN 1 av 10 timmar om dagen har det varit underbart, så underbart att vi får energi och dos att orka vidare;).
Johan fick klart nästan så mycket som vi planerat på skärmtaket. Det ska upp läkt och målas nästa tillfälle.
Det blev två turer ut med båten på havet med matsäck och "härliga" stunder på en ö...ja i alla fall en av de två tillfällena..eller en halv dag eller korta stunder under de två utflykterna;) sista dagen med båten tror jag det mesta blev fel..det var sol och glädje när vi åkte ut, jag lade tom ut ett glädjefyllt instagram-moment...som strax blev molnigt väder, blåst och gnäll till 100%. Barnen bråkade, grät och skrek. Snart var även jag och Johan i luven på varann...herre gud! Hur hände detta? Tänkte jag. Vad gjorde vi för fel, varför? Hur ska resan gå hem i bilen...
Nå väl. Detta var en av de sämsta stunderna på semestern. Tur att jag fick bli av med mitt en-veckas-halsont lagom till vi kom hem i fredags. För på lördagen och söndag blev det PW med mojje och barnvagn:-) underbart att röra på sig! Underbart att gå med starka ben och kunna ta i! Och som pricken på iet: lyssna på pepp-musik i öronen!
Idag (eller igår kväll) fixade Johan så att jag kunde cykla till Bootcamp 2013 (tjejer på landet som tränar ihop ute). Äntligen kände jag mig stark nog att ta mig dit! Dessutom på cykel! Lyx att kunna få åka själv utan min finaste lilla bebis. Man behöver det!:) 2 månader drygt har det gått sen förlossningen. Trodde aldrig jag skulle känna mig så här stark någonsin. Trodde aldrig att smärtan skulle försvinna som den gjort. Tack någon! Tack min Gud! Jag är så tacksam över mitt liv, min kropp som får och kan röra sig. Jag kan inte springa av glädje, men cykla! Och det går snabbare;)
Här kommer några bilder som jag lagt ut på i mitt insta.

Puss o kram!

Projekt:skärmtak

Planering. Planering.
Där är vi nu...eller snarare Johan planerar. Jag stöttar, peppar och är med i diskussioner om hur han tänker göra det.
Vi ska äntligen bygga ett skärmtak och vindskydd på vårt stora soldäck! Tack för att vi fick veckan uthyrd!:) det avgjorde det hela. Inget är ju gratis. Så de pengarna behövde vi till detta projekt.
Mer om detta snart! Ska se om jag hittar en bild på framsidan av huset.

Kram

Semester

Semester. Vad jag tycker om det ordet. Gör inte du?
Vi har haft sköna dagar i vårt sommarhus på västkusten. Nästan två veckor och på lördag åker vi dit igen. Längtar redan. Vi kom hem i söndags.
Vilken resa hem... Efter en intensiv städning (då vi hyr ut huset denna vecka) hade det varit skönt om man kunnat sätta sig i bilen och fått slumra lite. Kanske lyssna på musik, läsa den där tidningen jag köpt... Nej, så underbart och skönt blev det inte. Flickorna turades verkligen om att bråka, skrika eller gråta. Ibland samtidigt, så man trodde huvudet skulle sprängas...-vad har vi gjort för fel, sa Johan efter ett par timmar. Tja...inte kunde jag hålla med och bekräfta att vi var de enda i hela världen som upplevt något sådant...även om jag också tänkte tanken...:S 32 mil brukar ta mycket mindre än 7,5 timme!!!?? Både Johan och jag var som utdragna trasor när vi väl kom hem. Mer trött, sliten och faktiskt ledsen i samma stund vet jag inte om jag upplevt tidigare.
Vi vilar upp oss denna vecka och har förhoppningsvis kraft igen när vi ska göra resan igen på lördag...då planerar vi åka mycket! senare...så att de eventuellt somnar..;)

Kram kram

Mot sommaren på västkusten

Att det ska ta sån tid att packa ihop allt för semestern innan man kommer iväg! Vi som va uppe så tidigt idag? När Johan sa vid 9, att vi borde va iväg vid 11, tänkte jag att det var väl självklart. Jag hade ju packat alla kläder, det var bara lite mat att packa ner, och så tvätten jag torktumlare, städa rent i köket, vattna blommor, ta ut soporna..men så behövde ju Arvid matas, gammal mat i kylen slängas (för vad skulle svärfar tänka...han skulle ju få mjölken. Kunde ju inte ta med 8 liter mjölk!! Allt skulle fylla hela frysbagen:)) flickorna fick en glass för att hålla sig något lugna och mindre tjat om när vi skulle åka;)...men åh-boy vilket stort misstag det var, för givetvis kladda de ner sig båda två på deras nya fina klänningar!....Blev tvungen att tvätta upp dem och torka i torkskåpet, vid givetvis två olika tillfällen...då jag inte uppmärksammade i packnings-stressen att båda! hade spillt...suck! (för av någon anledning ville jag att de skulle ha dessa nya klänningar, som var hand sydda och beställda av en bekant. Jag önska jag kunde sy så fint..)
Men varför denna stress!? Jag blir liksom så tävlingsinriktad med mig själv, och ska göra allt så fort och effektivt att det även påverkar mitt humör...trist!! Måste jobba bort det:S man vill väl bara få det där tråkiga gjort, komma iväg, känna den där lyckan av semesterkänslan. Komma bort från vardagen, som för mig är en lyx! Underbar känsla. Ungefär som när man varit och shoppat på stan (eller senaste tidens shopping för min del: på nätet!:)
Iaf...det är en lååååång resa för en 3 - och 4 - åring att sitta i en bil 32 mil..jag själv kan känna myror i brallan. Våra flickor var tyvärr extremt jobbiga denna resa, på väg till vårt sommarhus på västkusten. De turades verkligen om med att bråka, gråta och tjata, som om de diskuterat innan att de skulle göra det...utmana mammas och pappas tålamod till max!
Trots försök med diverse "överraskningar" längs vägen= mutor så att de skulle hålla sams och för att skapa viss lugn och harmoni....hm..det lyckades inte denna gång. Inte ens den rosa fina pysselboken de fick var,med massor av klistermärken och sidor att klistra den på var bra?! och jag som tänkte att de skulle underhålla dem jätte läääng....vad hände? Jo Malva tyckte den var för fin att klistra i utan bäddrade bara lite i (innan hon bad mig ta hand om den!?) och så Ellen...fick ett raserianfall över att klistermärken inte gick att ta loss...knövlade sönder den sidan, hörde Malva ge sin bok till mig och gjorde då givetvis likadant.....!!!!!????
Vi kom fram till slut...tack gode för att min mamma var där med förberedd mat (eftersom vi kom med extremt gnälliga och hungriga ungar) och hjälpande hand.

Underbart att vara här. Vi åkte från mulet och regnigt väder till blå himmel och sol! Jag fick en skön promenad till havet efter maten (men fick tyvärr en mycket ledsen bebis sista kvarten hem, ville inte ligga kvar i vagnen utan jag fick bära honom...starka armar, fick lite extra träning;)
Johan var taggad att måla huset, då mamma tvättat nästan hel! Inte dåligt gjort! Tummen upp för henne. Innan kvällen var slut hade Johan målat en hel kortsida av huset. Galet bra!

Kram

5 veckor sen, igår

Dagarna och veckorna har rullat på ganska bra.
Eller? Är det något jag säger bara för att det gått 5 veckor sedan jag födde Arvid. Om jag ska vara helt sann mot mig själv och dig som läser detta, så är det nog inte så att det rullat på så bra eller så fort...det har varit ganska turbulent, jobbigt, lyckligt, ledsamt, sorgligt, glatt, galet, vaket, tröttsamt, slit, svett, tårar...blod...nej kanske inte blod, men många olika känslor och svåra dagar.
Denna vecka var den läääängsta av dem alla. Ingen hjälp av dagis, utan i måndags stod jag där helt ensam med TRE barn...jösses, hur hamnade jag här!? (tänkte jag, när båda flickorna skrek åt olika saker, ville ha min uppmärksamhet, samtidigt som jag ammade Arvid..som var något stressad och inte helt lugn i sitt intag av mat, utan det slutade i att han fick mer mat på sig än i och kräktes upp det mesta..suck!)
Inte hade jag kommit ikapp med sömnen efter den extrema tiden innan förlossningen, och den blev ju inte direkt mer av när Arvid nu fanns hos oss.
Lyckoruset varade väl ett par veckor, men sen slog vardagen till som en käftsmäll och skakade om mig rejält...jag fick en känsla av att jag fortfarande var väldigt nedstämd, och att depressionen bara legat på lur...Jag tog upp detta med Lyckan, och beskrev det som ett misslyckande, orolig över vad detta skulle bli...inte vill jag känna det där igen...
Men hon lugnade ner mig med att det fortfarande handlade mycket om sömnbrist och givetvis hormoner. Nedstämd blir alla som föder barn efter en tid och hormonerna far åt alla håll, inget konstigt med det.
Arvid har varit ganska svår att söva längre stunder, vill ligga nära och har därför inte gett mig så många timmar sömn per natt.
Johan har dragit ett stort lass många nätter, så även han är sliten, vilket gör att vi båda kanske inte är så kärvänliga emot varandra hela tiden. Jag måste ändå säga att vi ändå gör ett bra jobb, och vi försöker båda att inte glömma oss i denna bubbla. Vårt liv har förändrats drastiskt sen förlossningen, inte bara att vi nu har tre barn, men också att jag kan bidra mer hemma med de vardagliga bestyren och att jag är (förhoppningsvis) gladare och positivare. Humöret går fortfarande ner i moll vissa stunder på en dag, men jag trallar i dur oftare än på många månader!
Jag har saknat att skriva på min blogg, men nu känns det som jag landat lite och orkar att ge mig min egentid...eller orkar, det har varit svårt att få den tiden. Den egentid jag fått har jag lagt på att sova i första hand, och i andra hand tagit en promenad med Mojje. Foglossningen är tyvärr delvis kvar, vilket gör mig väldigt ledsen och nedstämd. Jag får verkligen kämpa här för att inte låta det ta ner mig...
Efter 6 veckor, får man börja tänka på hur man ska banta och träna - läste jag på nätet...stämmer det? (givetvis försiktigt med min historik)...jag laddar för det och hoppas jag kan klara av att ta längre promenader oftare.
Lille Arvid låter så rosslig i vaggan bredvid, stackarn är snorig och täppt i näsan...snart dags för mer mat.
Hörs snart.

Kram

Mirakel

Just nu skulle jag vilja lyssna på Di Levas underbara låt miraklet. Måste ladda ner den efter detta inlägg:) just nu ligger Arvid mot mitt bröst som alltid på nätterna. Han har precis fått mat och snusar nu sött ihopkrupen som en boll på vänster sida i rap-position:) Upprättläge alltså. Min högerhand är fri, så jag kände det var dags att skriva lite. Jag har återigen inte skrivit på några dar, och vad beror det på? Ja, dels konstant trötthet efter förlossningen och perioden innan, då jag knappt sov nåt antar jag, men sen har jag nog undvikit att fortsätta skriva från där jag sist avsluta senaste inlägget. Förlossningen var så fruktansvärd på flera olika sätt, som jag gärna skulle dela av mig med, men det är för nära och för jobbigt att ens skriva om. Jag försöker bearbeta det på mitt vis, undvika att prata om det och se framåt och istället glädjas åt nuet. Arvid är här och jag kan inte vara mer tacksam och lycklig över honom. Han är ett sant mirakel, vid hans födelse försvann alla hemska smärtor och även de psykiska tankarna som gjorde mig deprimerad.
Mitt liv börjar komma tillbaka och nu dyker andra delar av livet upp som jag innan inte orkat engagera mig i eller låtit mig prioritera. Då var fokuset att klara en dag i taget, men nu har jag energin att se längre och klara av större utmaningar. Det är ingen lätt väg, det känns som jag fysiskt har en ganska lång väg att gå innan jag kan tex ta på mig tennisskorna och springa en runda eller möta en större konflikt. Igår blev jag så ledsen när jag kände foglossning igen...inte gravid, men samma otäcka känslor, när jag skulle ta mig nerför trappen...hade jag ansträngt mig? Varför kände jag detta?! Orättvist! Jag ska inte gräva ner mig för det, har jag nu lovat mig själv, men det kommer bli en ännu större utmaning! Inte omöjlig, men tuff!
Jag gick upp hela 29kg med Arvid. Mycket mer än med flickorna, men så var denna graviditet väldigt extrem. Jag har ju inte kunnat gå eller röra mig på så många månader. Dessa extra kg som nu sitter på min kropp är nu en tung börda att bära på flera sätt. Jag har lyckats tappa 13kg de första veckorna ganska enkelt. Nu återstår dock 16kg som inte kommer ramla av utan motion och bra kost. Den resan (eller kalla det projekt) kommer min blogg framöver att handla om, vilket känns mycket spännande och jag är väldigt motiverad!

Kram

Han ska heta Arvid

Ber om ursäkt för att detta inlägg dröjt. Livet som trebarnsmamma har varit ganska omvälvande. Förlossningen var och är en upplevelse som jag aldrig kommer minnas som något jag tidigare upplevt. Jag ska försöka berätta lite, men kan tyvärr inte djupdyka i det och ge er hela bilden. Inte än iallafall. Det är för smärtsamt.
Efter beskedet om att vi inte fick plats eller kanske snarare inte blev prioriterade på förlossningen (trots att de lovat oss en igångsättning) svartnade det för mig och jag minns hur jag hade svårt att andas. Inom några minuter hade jag fått en s.k. ångestattack. Jag minns känslan av att ge upp, känslan av att bli illa behandlad, lurad.
Johan bad läkaren och den sen inkallade överläkaren att omvärdera deras beslut. Det kom då fram att de inte läst min journal ordentligt och missat all information om depression och stödet jag fått av psykolog m.m. Det finns tyvärr mer att berätta om denna dag, men det smärtar så att berätta. Det hela slutade iaf med att vi fick stanna på usö och att överläkaren i princip bad om ursäkt över att de missförstått vårt fall, och lovade oss igångsättning dagen efter. Jag hade inte mycket kraft att ge efter två kraftiga ångestattacker, utan övertalades att vila och försöka sova den natten på bb.
Den kvällen och natten var långt ifrån smärtfri. Jag längtade hem till våra flickors kärlek, känna deras små armar om min hals och pussar på min kind. Jag ville även hem till vår mycket skönare och bättre säng för min onda rygg/kropp.
Jag kunde inte skaka av mig känslor av att skämmas och att jag känt mig så lurad större delen av dagen. Jag kunde inte helt tro på att de skulle hjälpa mig dagen efter, för att bli av med detta helvete till smärtsamma situation. Smärtan gjorde sig påmind ännu mer nu, vid varje lilla rörelse jag var tvungen till. Magen var mycket stor och hård. Jag hade kraftiga förvärkar hela natten. Troligtvis efter att de undersökt mig där nere ett antal ggr på några dar.
Johan sov på en extra säng bredvid. Jag var tacksam att han var hos mig, det gav stor trygghet och jag försökte använda den känslan till att bygga upp energin som jag förlorat under dagen. Jag insåg att jag skulle behöva den, om de nu håller sitt ord om imorgon...bilden av överläkarens ord ekade i huvudet. Han hade tagit min hand och hållit den hårt, som ett bevis på att han inte skulle låta mig tro något annat än det han sa och lovade. Jag blir igångsatt imorgon, jag blir det...meningen gick runt runt i huvudet tills jag kände mig mer och mer övertygad om det. Den lilla negativa Malin som ändå fanns med där på ena axeln började så smått att knappt höras. Men hon fanns där bakom och lurade, bara för säkerhetsskull...som ett skydd för det som inte får hända...imorgon.
Jag tog mig igenom natten med mer medicin än vanligt. Jag njöt faktiskt av lyxen att använda den röda larmknappen:) tänk om man haft den hjälpen hela våren. Trycka...och så dyker snälla barnmorskor upp och ger en medicin och snälla uppmuntrande ord. Det gav mig också lite extra boost och trygghet.
Jag var mer orolig denna morgon än jag velat. Magen knöt ihop sig extra mycket och jag hade svårt att äta och bete mig normalt.
När vi väl fick besked om att någon från förlossningen skulle ta oss från BB och dit, började jag känna lite hopp. Rummet skulle vi få ha kvar sa en barnmorska. -lämna det ni inte behöver, sa hon. Vi tittade på varann Johan och jag. Inga ord behövde sägas. Vi tänkte båda på att nästa gång vi kom till rummet skulle Arvid vara med oss utanför magen. Arvid...ett namn som vi kommit fram till för en tid sen. Inget annat namn fanns att konkurrera med det namnet. Det kändes helt rätt. Nu ville vi bara träffa honom.
Så här drygt två veckor efter förlossningen, är jag glad och tacksam över hur lite jag då viste om vägen jag skulle bli tvungen att ta för att träffa honom. Vår älskade son Arvid.

Kram

En vecka idag

Sist jag skrev så trodde jag att det var den dag då jag skulle bli igångsatt. Vi var laddade båda två när vi kom upp den morgonen. Jag hade sovit ganska bra, men vaknat tidigt av en inre oro. Oron gällde främst hur det skulle bli om det skulle bli av och hur förlossningen skulle gå.
Mina smärtor var extrema och jag hade nått en gräns av psykiskt lidande. Jag hade kämpat sista veckan, för att ta mig till denna dag. Kämpat kämpat kämpat....min reservtank var sedan länge tom, så helt ärligt vet jag inte hur jag ens orka mig upp de sista dagarna eller kunde förmå mig att ladda för den absolut största kraftansträngning en kvinna kan uppleva: föda barn. En upplevelse som inte går att jämföra, förklara för alla ser olika ut, men som i de allra flesta fallen mynnar ut i att ett barn kommer till världen. Ett barn som du skapat med någon. Ett barn som är delar av dig, växt i dig och blir sen din att älska och bli älskad av. Upplevelsen är ett sant mirakel och ett fantastiskt underverk.
Jag är helt säker på att jag fick den sista energin och kraft för att vi fått veta två dagar innan att vi skulle få hjälp att föda detta barn. Att de skulle sätta igång mig.
Allt var klart och vi kunde inte vara mer glada. Spända, jo självklart! Orolig..ja iaf jag.
Väl på sjukhuset fick vi ett rum, så jag kunde ligga ner. Läkaren kom och undersökte mig och sa sen att hon skulle höra om förlossningen hade plats för oss. Under tiden hon var borta, tittade jag på Johan och sa: Det känns osäkert, tror inte vi kommer få någon plats...Johan var helt säker på att det skulle ske idag. Det hade de ju lovat... Så när läkaren sen kom tillbaka och sa att de redan hade tre igångsättningar och inte hade plats för oss, gick luften ur oss båda minst sagt.

Fortsättning följer.
Kram